För ett par veckor sedan fick jag chansen att porträttera den prisbelönte trumpetaren Goran Kajfeš i Svenska Dagbladet. Det blev en text om föräldraskap, ursprung och det förbjudna ordet världsmusik.
Från Lagos till Balkan, från Etiopien till Hornstull och så vidare till Mexiko City. Trumpetaren Goran Kajfeš är en rastlös och rotlös musikalisk resenär som finner det fina i det felaktiga.
Situationen var på många sätt osannolik. Trumpetaren stod på en scen i Oslo, inför kritiker och popmusiker från hela norra Europa, och lyfte en trofé i luften. Hans senaste album X/Y, ett experimentellt verk influerat av turkisk progg, arabiska lutor och tysk minimalism, hade belönats med Nordic Music Prize och alltså utsetts till årets bästa skiva i Norden, alla kategorier. Juryn hade bestämt sig på 18 minuter.
Goran Kajfeš stod med en minimalistisk glaskub i famnen och visste inte vart han skulle ta vägen. ”Jag har inte förberett något tal”, sade han. ”Jag trodde verkligen inte att jag skulle nå toppen med ett instrumentellt album.” När prisutdelningen var över ringde han och väckte sina föräldrar hemma i Stockholm. De, båda pianister, kunde inte heller tro sina öron.
Visserligen hade X/Y blivit grundligt hyllad. Skivan beskrevs som ett visionärt praktverk i gränslandet mellan jazz, experimentell pop och det förbjudna ordet världsmusik och kallades av en kritiker för ”årets i särklass viktigaste och mäktigaste jazzutgåva”. Själv var Goran Kajfeš ganska van vid att få epitet som visionär, nytänkare och ibland geni.
Ändå fanns det goda skäl att förvånas. Att en jazzmusiker ska ta hem ett pris där Lykke Li, Björk, Anna Järvinen och de andra från tidningsomslagen också nominerats är kanske inte omöjligt – men det händer inte varje år. Knappt varje årtionde. Ännu flera veckor senare har fadern Davor Kajfeš knappt hunnit hämta sig. ”Det slog ner som en bomb”, säger han.
Sonen Goran är lite coolare. Han står i sin studio i Stockholm, på blixtvisit mellan en spelning i Oslo och en annan i Mexico City, och fingrar på en kornett han köpt i San Francisco. Det är ett fint gammalt instrument, täckt av stansade små inskriptioner. Kornetten fick en bula redan första gången Goran skulle frakta den, sedan dess låter tonerna en aning fel. Det är okej, säger han. Det gör det hela mer intressant.
–Det är mycket nytt som föds av fel. Jag brukar alltid försöka snappa upp när något blir knasigt och ta vara på det. Då blir man överraskad och måste anpassa sig till det, vilket gör att man kastas in i en ny riktning.
Goran Kajfeš är själv uppväxt i kölvattnet av en plötslig omflyttning. Föräldrarna flyttade från Zagreb till Stockholm i slutet av 60-talet. Sverige var först tänkt som en mellanstation inför vidare färd till New York, den plats där jazzen blomstrade som mest under 60-talet. Men av olika skäl blev familjen kvar. Goran föddes 1970, växte upp i villaförorten Älta och kom precis som sina föräldrar att gravitera mot musiken. Först var det obligatorisk kommunal blockflöjt. Sedan valde han, i kontrast till sin morfar operasångaren och sina föräldrar pianisterna, trumpeten.
Enligt hans pappa ville Goran egentligen spela trombon, men på musikskolan tyckte man att trumpeten passade bättre för hans korta armar. Goran själv har andra hågkomster.
– Jag visste tidigt att jag inte ville spela piano, eftersom båda mina föräldrar gör det. Jag var tvungen att ha något som överröstade dem. Det var därför det blev trumpet.
I mitten av 90-talet började Goran Kajfeš plugga på konservatoriet i Köpenhamn, men hoppade av efter ett par år. Det var så många spelningar, band och projekt hemma i Sverige att han inte hann med. Våren 2000 kom debutalbumet Home, en skiva i gränslandet mellan jazz och klubbvärlden som fick fina recensioner och pekades ut som en väg framåt för en ny generation svensk jazz. Samtidigt fixerades bilden av Goran som en produktiv mångsysslare, ett rastlöst underbarn.
Samma rastlöshet finns kvar som en grundförutsättning för X/Y, en dubbelskiva vars två sidor har tydligt renodlade uttryck. Den ena är en noggrant kaotisk gruppövning med spräckliga intryck från hela världen; den andra sparsmakad, en trumpetexkursion i stillhet. I bägge fallen handlar det, säger Goran, om ett sökande.
– Mycket i X-skivan relaterar till min egen rotlöshet. Jag använder mycket bilder för mig själv när jag spelar, man kan tänka att man står på en skitig klubb i Lagos ena stunden, sedan på Balkan. Y-skivan har mer förflyttning på abstrakta platser. Rymdromantik, säger han.
En utgångspunkt för X-skivan är Don Cherrys musikaliska upptäcktsfärder, som länge inspirerat Goran. En annan lika självklar är den etiopiska 60-talsjazzen med sina karaktäristiskt vemodiga toner som han upptäckte för några år sedan i och med samlingsskivan Ethiopiques. Han föll direkt.
–De försöker i vissa låtar spela som James Brown, men deras eget tonspråk skiner så tydligt igenom. Det där har jag alltid tyckt om. Miles Davis misslyckades också ganska fatalt när han skulle göra en Sly Stone-platta, och så blev det On the Corner. Jag tycker att den är helt suverän, men den låter inte alls som han tänkte. Den sortens möten har jag alltid fallit för.
När Goran Kajfeš spelade in X/Y brukade han skämta att han gjorde världsmusik, ett känsligt och svåranvänt genrebegrepp som få vill befatta sig med. Ironiskt nog har influenser från samma kultursfärer formligen forsat in i västerländsk musik på senare år, vilket inte minst syns i framgångssagan för den blinda maliska duon Amadou & Mariam. Sådana influenser finns det gott om på Gorans egen skiva. Kanske ligger de, på något motsägelsefullt vis, perfekt i tiden.
–Den här musiken har kommit otroligt mycket på senare år, och jag tror det finns en djupare anledning till det än att alla bara letar efter det mest obskyra albumet. Det finns något attraktivt som vi saknar i vår kultur. Det handlar inte bara om att det är cool musik, utan att det ofta blir intressant när man samarbetar över gränser.
Mycket av det vi idag kallar världsmusik producerades som en del av en politisk kamp, i en våldsamt kokande kittel av social förändring. Utanför det sammanhanget kan det vara svårt att återskapa kraften i till exempel Fela Kutis musik, tycker Goran Kajfeš. Afrobeat gör sig inte alltid bra i Hornstull. Ändå finns det paralleller mellan då och nu. Inte minst i en tid där starka krafter talar för ökad instängdhet, mindre förflyttningar och begränsat utbyte mellan kulturer.
–Det där har jag tänkt mycket på nu när det varit så mycket sverigedemokrat-boom. Min musik har en skandinavisk ton, men det är alltid en blandning med andra grejer. Man borde ha det som en mall. Det funkar faktiskt – vi kan blanda och ge från varandras kulturer och få ut något bra av det, säger han.
Idag kallas han inte underbarn längre, han fyller trots allt 42, men i övrigt ser bilden av Goran Kajfeš likadan ut som när han slog igenom. Våren 2012 producerar han Titiyos nya skiva, spelar in nytt med sin jazzgrupp Nacka Forum, turnerar med Subtropic Arkestra, planerar nya inspelningar med både Oddjob och The Moon Ray Quintet och har dessutom gjort filmmusiken till Birgitta Stenberg-dokumentären Alla vilda. Bland annat. Dessutom har han en sexårig son. Och, just det, han har nyss spelat in en ny skiva i eget namn.
Strax efter att vi träffas ska Goran Kajfeš resa iväg till Mexiko för fyra spelningar. Det är svårt att spela blåsinstrument på hög höjd, säger han. Man blir andfådd. Vad som händer längre fram har han inte riktigt hunnit tänka på än. Det är halva poängen.
–Jag hoppas att de som följer mig tycker det är kul att inte veta vad som händer härnäst. De förebilder jag har musikaliskt är sådana som man inte vet vart de ska ta vägen. Då får man också köpa att man kan göra fiaskon på vägen. Hellre det än att bara play it safe.
• • • • •
EXTRA: 4 RÖSTER OM GORAN
Eva Lundqvist, koreograf, vars föreställningar flera gånger tonsatts av Goran:
– Han har en fantastisk energi, en kraft han är jättegenerös med. Det är ofta ganska tuffa puckar när vi jobbar tillsammans, mycket musik som ska fram, men det är ändå friktionsfritt. Han blir aldrig arg. Han är en suverän samarbetspartner, vi har alltid kul när vi jobbar. Det enda problemet är matematiken, han kan knappt räkna till åtta. Fast det kan inte jag heller, å andra sidan.
Davor Kajfeš, pappa och jazzpianist:
– När Goran var i 12-årsåldern skrev jag ett trumpetblås till honom, ett litet stycke med många pauser och fraser. Jag trodde att han skulle ha problem med det, men nej! Han var så säker i timingen att det var häpnadsväckande. Jag var nästan lite avundsjuk att han hade det där medfött. Det var som att kasta ett spädbarn i vattnet och se att det simmar direkt. Idag finns det inte ord för hur stolt jag är. Stolt är ett för litet ord.
Titiyo, artist, vars nya skiva produceras av Goran:
– Jag lärde känna honom i början av 90-talet. Då var han en störig och rolig person med väldigt mycket energi. Jag såg honom mest som en trumpetare, men med tiden har han blivit något mycket mer. En renässansman. Jag brukar säga att han är som en hal tvål i duschen, svår att haffa men när man väl får tag i honom så löddrar det som fan. Jag tycker väldigt mycket om honom.
Jonas Kullhammar, saxofonist, som spelar med Goran i flera av hans projekt:
– Jag är livrädd för ordet nyskapande, jag tycker att det missbrukas enormt. Man vet inte vad som är nyskapande förrän tio eller 20 år efteråt. Men jag tycker ändå att det känns så med Gorans musik, att han hittar vägar som i alla fall jag inte har hört någon annan hitta. Han visar på en massa möjligheter och skiter i vad folk anser är jazz eller inte jazz. Han har alltid varit en av mina förebilder.
(Publicerad i SvD kultur den 23 mars 2012)
