Jenny Wilson var frustrerad över att behöva kompromissa med bandkamraterna i First Floor Power. Genom att bryta sig loss har hon blivit en av Sveriges mest hyllade artister.
Kyrkklockorna slår halv tio på Södermalm i Stockholm. Två av SL:s bussar dundrar förbi på Rosenlundsgatan och barnen på Mariaskolan skriker i munnen på varandra när de rusar ut till en av höstterminens första frukostraster.
Inne i Jenny Wilsons studio hörs inget oväsen. Hon sitter helt stilla i hörnet av sin lilla källarlokal, viker in ena benet under det andra i soffan och väntar på dagens första kanna kaffe. Av ljuset som faller in genom de frostade fönsterrutorna är det omöjligt att avgöra vad det är för väder ute. Vad som finns utanför det här bunkerliknande rummet är å andra sidan oväsentligt. I hennes privata lilla verkstad är arbetet det enda som spelar någon roll.
Hit går hon klockan nio varje morgon för att jobba med uppföljaren till Love And Youth. Hennes debutalbum som soloartist efter åren i popbandet First Floor Power blev en omedelbar och lite överraskande succé när det gavs ut 2005. Kombinationen av personliga texter och säreget poppiga arrangemang berörde mängder av lyssnare. Jenny Wilson turnerade i Sverige och Australien och fick chansen att sommarprata i P1. Och trots skivans lite skruvade ljudbild, som inspirerats av Kate Bush och Yoko Ono, sålde den exceptionellt bra för att vara ett svenskt popalbum utgivet i mitten av 2000-talet.
Jenny sätter sig vid sitt piano, som står i en avskild del av rummet tillsammans med en mikrofon, två gitarrer och en elbas. Färggranna collage hänger på väggen ovanför, bredvid flera porträtt på musiker och konstnärer. Till höger ett svartvitt foto på konstnären Joan Miró, som hon egentligen inte har någon relation till, hon hängde upp bilden för att den var rolig. Till vänster en turnéplansch med souldrottningen Nina Simone, som hon däremot hyser en enorm respekt för.
Pianots framdel är bortplockad så att hon kan spela direkt på strängarna inuti. Jenny lutar sig fram och sträcker sig förbi tangenterna.
– Den stora poängen med att göra musik själv är den tillåtande atmosfären. Jag kan plötsligt tänka »nej, nu ska jag prova det här« – hon trycker hårt med pekfingret mot en av strängarna för att skapa ett dovt, tonlöst mollackord – sedan spelar jag in. Det är aldrig någon som kontrollerar mig, säger hon.
Musiken hon arbetar med låter rå och primitiv i jämförelse med den elektroniska popen på Love And Youth. Jenny beskriver debuten som ett helt kryddskåp av ljud, medan de nya låtarna är renodlade »som salt och peppar«. Sedan hejdar hon sig. Än så länge finns den kommande skivan bara i form av skisser och utkast. Hon jobbar metodiskt framåt och ser slutresultatet inom sig, som ett chiffer vars slutliga detaljer fortfarande är svåra att koda av.
– I går hade jag möte med en kille som ska lägga slagverk på skivan. Jag försökte hjälpa honom och förklara hur jag vill ha det, men jag undrar hur det egentligen lät när jag försökte prata i greppbara termer. Att formulera sig om musiken är som att berätta om sina drömmar, säger hon.
Över hela hennes skrivbord ligger fullklottrade A4-ark med ofärdiga låttexter. Högarna av papper är en enda röra. Någonstans ibland dem finns de sista pusselbitarna till det som, så småningom, ska bli Jenny Wilsons nya skiva. Den ska heta Hardships, svårigheter, och handla om moderskap och krig.
– Det låter kanske konstigt. Vad har krig och moderskap med varandra att göra? Men när man plötsligt har ansvar för fler än sig själv är det som att man har ett laddat vapen inom sig. Man har helt andra kapaciteter än man tror, säger hon.
Precis som Love And Youth blir Hardships en starkt tematisk skiva. – Det är som en modern kampskiva. Att leva sitt liv kan vara en kamp, och texterna på den här skivan är en handbok i hur man överlever, på nåt sätt, säger hon.
I titelspåret knyts modersrollen och viljan att kämpa sig igenom svåra tider ihop.
– Den låten handlar om den första tiden efter att man har fått ett barn. Den kan vara väldigt… strävsam. Man skulle vilja få något slags upprättelse mer än vad man får. Man bär ett nyfött barn i handen, men man skulle få mer respekt om det var en handgranat, säger hon.
På skrivbordet ligger en diktsamling ligger också en diktsamling av Sonja Åkesson. Hennes vardagliga men oroande dikter har tydliga beröringspunkter med Jennys egna texter.
– Sonja har betytt väldigt mycket. Visserligen hittade jag henne när jag hade kommit ganska långt i mitt arbete, men det kändes som att hon underströk precis vad jag sade. Hon ligger så jäkla nära det jag själv försöker komma fram till.
Jenny Wilsons första band First Floor Power bildades 1997, när hon flyttade från den dammiga uppväxtorten Sölvesborg till Malmö där hon lärde känna Karl-Jonas Winqvist. Det popband de bildade tillsammans med Per Lager och Jennys syster Sara Wilson hann flytta vidare till Stockholm och figurera i en beryktad SVT-dokumentär innan de år 2001 gav ut debutskivan There Is Hope. Albumet blev fullständigt slaktat i Nöjesguiden. Samtidigt togs de i försvar av andra kritiker, och någonstans i mitten av den terrorbalansen lyckades de hitta en trogen skara lyssnare.
Lagom till First Floor Powers andra album, Nerves, hade bandet hittat en stabil position inom den småskaliga svenska popscenen, men Jenny stod vid ett vägskäl. Efter flera sabbatsår tog hon under våren 2003 sig igenom den fjärde terminen av utbildningen på Konstfack i Stockholm. Hon började få små men återkommande uppdrag som illustratör. Då fattade hon beslutet att sätta sin stabila tillvaro på spel.
– Jag kunde inte vara kvar på skolan. Jag hade inte kunnat vara kvar på någon annan skola, eller något annat jobb heller. Jag ville gå in ordentligt i musikens värld, det är där mitt hjärta klappar. Nu eller aldrig, nu ska jag göra det här, tänkte jag.
Utan att berätta för någon, ungefär som när hon i tonåren stängde in sig i en garderob och lärde sig spela gitarr, började Jenny göra egna låtar. De skulle utgöra stommen till hennes debutalbum, men det tog månader innan hon själv insåg det. Tidvis hade hon ingen aning om hur det hon spelade in skulle kunna bli någonting överhuvudtaget.
– Men mitt första barn var några år gammalt, och jag kände att jag var tvungen att försöka göra det jag verkligen ville. Tiden går så snabbt. Har man familj är det ingen idé att lägga tid på saker man tycker mindre om. Satsar man på någonting helhjärtat måste man till slut tänka att det går att överleva på det, säger hon.
Tillsammans med Karin Dreijer från popduon The Knife spelade Jenny in singeln You Take My Breath Away. Senare var Karin Dreijer den första som fick förtroendet att lyssna på de låtar Jenny hade spelat in i hemlighet. Hon erbjöd sig på stående fot att ge ut dem. Under det kommande året arbetade Jenny fram de texter och arrangemang som skulle rymmas på hennes skiva. Hon spelade in, producerade och mixade allt själv. På grund av en tryckteknisk miss fick hon även ta omslagsfotot, med kameran i sin egen utsträckta arm. I april 2005 staplades albumet slutligen upp på landets skivdiskar, som ett monument över viljan att göra någonting helt på egna villkor.
När höstterminen ringer in år 2008 står Jenny Wilson på en fundamentalt annan plats än när hon var på väg att ge ut Love And Youth. Debutskivans framgångar gav henne en ny självsäkerhet, som nu finns i allt hon gör i studion. Vissa dagar går hon hem med känslan av att inte ha uträttat ett dugg, men vet ändå att inre processer hela tiden är igång, att skivan långsamt rör sig mot rätt uttryck.
– Jag har liksom blivit omprogrammerad. Tidigare kunde jag aldrig släppa musiken. Den malde jämt, ständigt, inom mig. Så är det inte längre. När jag går ifrån studion har jag faktiskt stängt in musiken här, säger hon.
Love And Youth resulterade i att Jenny blev kontaktad av stora skivbolag. Hon accepterade ett par inbjudningar, men så fort hon kom in på kontoren fylldes hon av obehag. Med sig hem tog hon, i stället för ett påskrivet kontrakt, en stärkt uppfattning om att hennes musik skulle produceras med en fullständig konstnärlig frihet. Det är därför Hardships ska ges ut på det egna bolaget Gold Medal Recordings.
– Jag vill hela tiden känna att jag är en konstnär. Jag är en skapande person. Det får aldrig överskuggas av andra krafter.
Det innebär inte att hon är ointresserad av att sälja skivor eller att tjäna pengar. Tvärtom är hon väldigt motiverad att nå många fler lyssnare när skivan släpps i början av nästa år. Inte bara i Europa. Tillsammans med sin distributör tänker hon arbeta hårt med att släppa den i så många länder som möjligt. För att det ska ske måste det finnas flera sätt att närma sig musiken.
– Folk ska kunna plocka upp skivan och lyssna på den på olika sätt. Antingen som en partyplatta som man kan dansa till, eller som en skiva som man sitter själv med, läser i texthäftet och kommer in i en ny värld, säger hon.
Men just nu måste planeringen för utlandslanseringen stå åt sidan. Det kreativa arbetet är det enda hon kan tänka på.
– Det är först när man är helt på andra sidan, när man sitter med skivan i handen, det är då jag känner att jag kan uttrycka mig verbalt för en omvärld. Det är då omvärlden överhuvudtaget blir intressant. Det är den inte ännu. Men sen är det bara den som är det viktiga.
(Publicerad som en av tre texter under rubriken ”De egensinniga”. Utöver Jenny Wilson porträtterades Robyn och Anna Ternheim. I Magasinet Filter #4, oktober 2008)