Skogen kan bli en lika viktig energiresurs som olja. Störst outnyttjad potential finns i stubbarna. Det finns mängder av dem. Så vad väntar vi på?

Två centimeter nysnö ligger över Sveaskogs marker vid sjön Greckens strand. Det är en disig förmiddag i slutet av januari, och dimslöjorna ger skogen på andra sidan vattnet ett trolskt skimmer. På den här sidan vattnet ligger Stadra, en liten punkt på bergslagskartan strax väster om Nora, som just nu är ett kalhygge. Hela sluttningen är rensad från skog, det enda som sticker fram ur snötäcket är några granstubbar. Men nu är det dags att avverka dem också.

Markus Karlsson är produktionsledare på Sveaskogs avdelning för biobränsle i Bergslagen, och denna torsdag har han åkt ut till skogen för att hålla sig à jour med bolagets brytning av stubbar. Från kalhyggets högsta sektion blickar han ut över backen och pekar sedan på skogsarbetaren Hans-Göran Eriksson i sin grävmaskin.

– Se på maskinen där nere. Den gör bara av med en procent av den energi som vi kan utvinna ur stubbarna – så mycket kraft finns det i dem, säger Markus Karlsson.

– Det är inte så konstigt egentligen, granen har ju en stabil bas för att kunna stå upp när det blåser. Det är därför stubbarna har så hög densitet. Och det är därför vi kan utvinna så mycket energi ur dem.

Skogsstyrelsen, den myndighet som övervakar det svenska skogsbruket, pekar på att det finns mer kraft i våra skogar än de flesta skulle ana. En färsk rapport  visar att de stubbar som i dag lämnas vid avverkning och gallring skulle kunna användas till att producera upp till nästan 90 terawattimmar varje år. Det motsvarar hälften av den energi som Sverige årligen får ut av olja.

Vid en mer försiktig beräkning, som tar större hänsyn till tekniska och ekonomiska förutsättningar, landar siffran på nästan 30 TWh. Det är fortfarande flera gånger mer energi än de svenska elkonsumenterna i dag får ut av vindkraft, och det skulle kunna värma upp 1,5 miljoner villor årligen. Inte konstigt att stubbarna har blivit ett av energibranschens främsta framtidshopp.

Avverkning av stubbar är traditionellt sett en marginell företeelse i Sverige. Trots att landets skogsägare förvaltar många miljoner hektar skog är det bara i ett fåtal av dessa skogar som det bryts stubbar. På 1970-talet gjordes ett kortlivat försök, den gången skulle stubbarna bli massa till pappersindustrin. Samtidigt som miljörörelsen protesterade mot vad de såg som ett övergrepp på skogsmarken gick det upp för skogsindustrin att stubbved i vilket fall som helst fungerar dåligt som bas för pappersmassa. Projektet skrotades, och under åttio- och nittiotalen var det få i skogsbranschen som ägnade stubbarna den minsta tanke.

Under samma period gick den tekniska utvecklingen inom skogsarbetet framåt. De åldriga, manuella avverkningsmaskinerna ersattes och skogsbruket fick effektivare sätt att ta vara på den vanliga rundveden och trädens grenar och toppar. Men brytningen av stubbar var fortfarande bekymmersam, både ekonomiskt och ekologiskt, så stubbarna fick stå ensamma kvar när maskinerna fraktat bort alla andra delar av de avverkade träden.

Det var först i mitten av 2000-talet, när det politiska Sverige på allvar började tala om behovet av förnyelsebar energi och biobränsle, som frågan väcktes på nytt. Stubbarna hade fungerat dåligt som pappersmassa – kunde de duga bättre som energibränsle?

År 2007, efter att företrädare för skogsbruket lämnat in en samlad ansökan till Skogsstyrelsen, meddelade myndigheten att brytning av stubbar skulle tillåtas på försök. En årlig kvot på totalt 2 000 hektar slogs fast och delades upp mellan skogsägarna, som i mer eller mindre småskaliga projekt började bryta, krossa och förbränna stubbar i värmeverken. Denna testverksamhet skulle ligga till grund för en större miljökonsekvensanalys med avsikt att slå fast om det fanns miljöhinder för mer omfattande avverkning.

Clas Fries, skogsskötselspecialist på Skogsstyrelsen, sitter med i den arbetsgrupp som nu ska ta fram ett regelverk. Där överväger man vilka konkreta miljöföreskrifter som kommer att behövas om stubbskörden tas upp i större produktion.

– Det vi vet av de försök som har gjorts är att det lätt uppstår markskador. Eftersom stubbarna avverkas i ett tredje skede, efter att man först tagit ut massaved och sedan grenar och toppar, finns det få grova grenar kvar som skyddar marken när man ska transportera bort stubbarna. Om det då är en fuktig och lerig mark uppstår väldiga hjulspår, säger han.

Om stubbskörden i dag fungerar som studieobjekt för myndigheter och forskare, är den samtidigt en ekonomisk testballong för skogsägarna. De har en rad tekniska problem att övervinna om stubbarna verkligen ska bli ekonomiskt gångbara. Flera aspekter av processen, från avverkning och transport till krossning och förbränning, har ännu inte provats i någon stor utsträckning. Nyckelfaktorn är dock att de senaste årens höga priser på brännved håller i sig. Så länge det gör det lär intresset bland skogsägarna vara fortsatt stort – då finns nämligen goda vinster att göra.

Det här gäller inte minst för den statliga skogsjätten Sveaskog. Under 2007 uppgav företaget att det hade sålt biobränsle för totalt 320 miljoner kronor, men genom ett kraftigt ökat uttag av grenar och toppar vill bolaget fördubbla den siffran redan till år 2010. Ett utökat mandat att bryta stubbar skulle innebära ett välkommet tillskott till bolagets intäkter för biobränsle.

Enligt Clas Fries på Skogsstyrelsen talar det mesta för att svenskt biobränsle kommer att bli alltmer intressant för energisektorn, inte bara i Sverige.

– Det finns ett ökat intresse från andra delar av Europa, framför allt Tyskland och England. Problemen som var nyligen med gastillförsel från Ukraina är ett exempel på varför: man vill ha säkrare leveranser och utöka gasen med flera energislag.

Företrädare för skogsindustrins branschorganisationer uttrycker alla en vilja att ta del av större mängder stubbved. Pappers- och massaindustrins branschorganisation Skogsindustrierna uppger att de flesta medlemsföretagen redan provat stubbavverkning, men ofta bara i liten skala. Hos Svenska Trädbränsleföreningen, som samlar de företag som förädlar bränslet, är budskapet detsamma:

– Ja, absolut. Jag vet ingen som inte vill göra det. Det finns ett klart intresse som inte lär bli mindre framöver, säger talesmannen Sven Hogfors.

Tillbaka i Bergslagen har Hans-Göran Eriksson tagit sig an en av de hundratals stubbar han ska skörda i dag. Grävmaskinens griparm kniper tag i roten av en kraftig granstubbe och rycker den rakt upp i luften. Ett krasande oväsen sprider sig över nysnön när stubben släpper från sina rötter, ruskas ren från jord med några häftiga rörelser och slutligen knäcks som en hasselnöt i den väldiga metallnäven.

Granstubbens luftfärd ser onekligen brutal ut, och marken omkring oss är sargad där stubbarna brutits loss. Skogsägarna är medvetna om att stubbskörd har konsekvenser. Men genom ett miljömedvetet arbetssätt, teknisk utveckling och, framför allt, ett omsorgsfullt val av avverkningsplats kan effekterna minimeras.

– Vi kommer aldrig att kunna lyfta stubbar överallt. Det ska vara i bördiga och stabila marker som den här, säger Markus Karlsson, och visar hur Hans-Görans grävmaskin fungerar som markberedare för de plantor som ska sättas i vår och bli nästa generation granar.

Skogsindustrin har överhuvudtaget blivit betydligt mer intresserad av att på eget initiativ värna om miljön, menar Markus Karlsson.

– Och hur som helst måste vi ställa om vår energiproduktion för att möta EU:s krav på förnyelsebar energi, så enkelt är det. Det ligger i allas intresse. Stubblyftning är här för att stanna.

Med det sammanfattar han skogsindustrins huvudargument: för att kunna nå EU:s och regeringens krav på mer förnyelsebar energi och minskat oljeberoende måste Sverige utnyttja en större del av skogens resurser. Och på den punkten går klimatmålen hand i hand med branschens ekonomiskt motiverade vilja att producera mer biobränsle.

Alla håller dock inte med om att det är just stubbar som ska stå för framtidens biobränsle. Kati Dalkowski på Naturvårdsverkets naturresursavdelning menar att Sverige utan problem kan nå EU:s krav även utan den större mängd bränsle som stubbskörd skulle kunna ge.

– Stubbarna lyfts fram som en nödvändighet, men vi får redan väldigt mycket bioenergi från flis, rundvirke och avfall. Jag menar att riskerna är så stora, och miljökonsekvenserna kan bli så negativa, att det inte är värt att avverka stubbar i någon större utsträckning än nu, säger hon.

När Skogsstyrelsen samlade in remissvar för första utkastet till den slutliga miljöanalysen gick Världsnaturfonden på samma linje: »Klimatproblemet bör inte lösas genom att åsidosätta den biologiska mångfalden, vattendragens kvalitet eller andra viktiga miljö-, sociala eller kulturella aspekter.« Även Svenska Jägareförbundet var kritiskt, och skrev att stubbrytning »förfular miljön och gör den mindre åtkomlig och attraktiv som rekreationsmiljö«.

Risken för bestående skador på mark, grundvatten och kulturmiljöer är något som flera kritiker pekat på. På Naturskyddsföreningen är uppfattningen att Sverige redan har ett mycket långt utvecklat skogsbruk, och att ytterligare avverkning kan komma att skada skogsmarkerna under lång tid framöver.

– Stubbskörd innebär ett omfattande ingrepp. Näringsämnen riskerar att lakas ur marken medan andra ämnen försvinner helt, vilket bidrar till en sämre näringsstatus för känsliga ekosystem. Vi måste helt enkelt ha mycket mer på fötterna innan vi gör det här i någon större skala, säger Jonas Rudberg, skogshandläggare på Naturskyddsföreningen.

Efter att såväl miljöorganisationer som branschintressenterna har sagt sitt kommer miljöanalysen att stå helt klar i slutet av april. Vid samma tidpunkt ska det fattas beslut om hur mycket mer stubbskörd som ska tillåtas. På frågan om vad man kan vänta sig framöver svarar Gustaf Egnell vid Sveriges lantbruksuniversitet, som är en av landets främsta experter på området, att han är övertygad om att det kommer att öppnas för mer stubbskörd framöver. En trolig stridsfråga blir dock hur mycket av påverkan på skogsmiljön som gemene man ser med blotta ögat:

– Människor kommer säkert att reagera, för det ser inte särskilt snyggt ut när stubbarna ligger där. Och eftersom det ser lite våldsamt ut tror jag att skogsbruket måste vara lite pedagogiskt med den här frågan. När stubbarna väl har körts bort tror jag inte att folk kommer att tänka så mycket på det.

Stubbskörd var något som verkade ganska osannolikt för tio år sedan, men i jakten på effektiva energikällor har potentialen aktualiserats. Men hur högt är priset för närmiljön, och hur kan det neutraliseras? För även om det är ett klimatsmart alternativ, så påverkas det ekologiska systemet av avverkningen. Exakt hur stor påverkan är och hur den kan neutraliseras, blir en utmaning för forskningen.

(Publicerad i Fokus, 30 januari 2009)