De svenska EU-korrespondenterna upplever en ovanligt hektisk vår 2009. Mitt i en djup lågkonjunktur har de även en valrörelse och ett svenskt ordförandeskap att granska. Journalisten var med på toppmötet i mars, när både yrkeskunnande och uthållighet ställdes på sin spets.
Klockan är halv fyra på eftermiddagen, och vid VIP-entrén till Europeiska rådets byggnad i Bryssel har pressuppbådet samlats. Ett femtiotal journalister från hela världen trängs på en liten trätrall till pressläktare och deras rörelser böljar fram och tillbaka när de europeiska regeringscheferna passerar in till toppmötet.
Även de som inte ens kan se fram till den rödvita mattan sträcker ut långa mikrofonstativ i jakt på något värt att citera. En kortvuxen belgisk fotograf försöker klättra högst upp på räcket för att se bättre. När han nästan kommit upp halkar han och lyckas med nöd och näppe undvika att falla rakt ned i folkhavet.
Johanna Johnsson, en av Sveriges Televisions två EU-korrespondenter, står vid sidan av och betraktar kaoset. SVT köper in bilder från centrala sändningar, så hon slipper slåss om utrymmet vid pressingången.
När Angela Merkel dyker ut ur en svart eskortbil har Johanna Johnsson därför redan hunnit återvända till redigeringsrummet för att förbereda de två sändningar hon ska medverka i ikväll.
– Man ser ändå ingenting. Jag jobbar bättre där nere, säger hon och försvinner.
De svenska Brysselkorrespondenterna är en namnkunnig liten skara på knappt ett dussin journalister. Under en toppmötesvecka som denna kryllar staden av politiska reportrar från svenska medier. Det är inte konstigt – för svenskt vidkommande står nämligen EU-frågor just nu i tredubbelt strålkastarljus.
Förutom att den krisdrabbade europeiska ekonomin måste stagas upp genom beslut på toppnivå väntar parlamentsvalet i början av juni. Och snart kommer Sverige att stå som EUs ordförandeland, och Fredrik Reinfeldt som dess ordförande.
Johanna Johnsson, som haft sitt nuvarande uppdrag sedan i oktober ifjol, konstaterar att våren 2009 är en mycket stimulerande tidpunkt att bevaka europeisk politik.
– Man märker på hemmaredaktionen att det är valår. Det märks också på att statsministern tar upp Europafrågor allt oftare. Det här är en jätterolig tid att vara i Bryssel, säger hon.
Samtidigt ställer arbetet nya krav. Som korrespondent i Bryssel förväntas man bevaka en lång rad frågor, och om man som Johanna Johnsson har en bakgrund som allmänreporter händer det att man måste lära sig vissa ämnen under arbetets gång.
– Ekonomiska frågor hade jag inte som specialintresse innan jag kom hit, direkt. Inte heller bilindustrin. Båda har stått i allas fokus i år, säger hon med ett snett leende.
Om frågorna är komplicerade för de journalister som arbetar med dem dagligen är de ännu svårare för tittarna. En stor del av arbetet som EU-journalist går därför ut på att försöka omforma den byråkratiska EU-prosan till konkret verklighet.
– Det är klart att tittarna har svårt att sätta sig in i vad EU sysslar med. Det kan vara svårt för oss journalister också. Men det ligger definitivt inom vårt demokratiska ansvar att redovisa vad som händer här, i synnerhet vi som jobbar inom public service, säger Johanna Johnsson.
SVT:s korrar i Bryssel har hela Europa som bevakningsområde. Med jämna mellanrum förväntas Johanna Johnsson därför lämna staden för reportageresor.
– I förra veckan var vi i Ungern. Där är det väldigt dystra prognoser nu, precis som i resten av Europa. Skillnaden är att man i Östeuropa försöker spara sig ur krisen i stället för att satsa. Det var därför vi åkte dit, för att visa vad de olika strategierna får för konsekvenser i verkligheten, säger hon.
Trots den sortens utblickar upplever många tittare Europapolitiken som något avlägset. I förra parlamentsvalet röstade under 38 procent av väljarna. Publikens sviktande intresse är något man som EU-korrespondent måste förhålla sig till.
– Samtidigt tror jag att folk kommer att ha större intresse under det svenska ordförandeskapet, när det är vi som leder förhandlingarna. Åtminstone SVT kommer att sända en hel del extra, både inför valet och senare, när Sverige är ordförande.
Hur resonerar de som har längre erfarenhet av EU-bevakningen? Sveriges Radios korrespondent Willy Silberstein arbetade i Bryssel från 1999 till 2003, och i vår är han här igen för en ny sejour. Under en paus i presscentrets cafeteria säger han att han inte är ett dugg förtjust i att arbeta på ministerrådets pressgolv.
– Jag blev inte EU-korre för toppmötena, de är rätt trista. Man är instängd i en onaturlig miljö, helt fjärmad från vanliga medborgare. Det är hela tiden på någon annans villkor, de kommer och matar en med information och det är väldigt svårt att få andra källor. Det är inte ett tillfredsställande arbetssätt, säger han.
Men varken det eller något annat har i grunden förändrats under de sex år Willy Silberstein varit borta. När man väl lärt sig att arbeta som EU-korrespondent är det som att ha lärt sig simma – ansträngande, men inte särskilt komplicerat.
Dessutom kan huggsexan om politikernas uppmärksamhet vara mindre i Bryssel än i riksdagen. Willy Silberstein tycker att det är förhållandevis lätt att få tag på de svenska representanterna.
– Jag är inte en sådan som brukar säga att Sverige är bäst, men ringer jag runt på kommissionen känns byråkrater från andra länder ofta rädda. Svenskarna är mycket öppnare. Men det är klart, de vet att jag kommer från ett seriöst företag.
Det är inte alla som har det lika lätt. Fråga Sigrid Melchior, som jobbar som stringer för bland annat Göteborgs-Posten. Inför kvällens avslutande presskonferens berättar hon att hon i början fick kämpa hårt för grundläggande verktyg som ackrediteringar till toppmöten. Det tog nästan ett år innan EUs pressavdelningar började räkna henne som professionell journalist. Nu går det bättre.
– I år har det nästan gått lite inflation i toppmöten, men det gör det faktiskt lättare för mig att sälja in jobb. När riksmedierna skriver om EU blir det större efterfrågan även från de medier i Göteborg som jag skriver för, säger hon.
Presskonferensen sätter igång, och Fredrik Reinfeldt har just hunnit sammanfatta kontentan av dagens beslut när Sigrid Melchior skyndar ut från presskonferensen. Hon måste lämna några sista citat till nattchefen i Göteborg.
För Johanna Johnsson är dagens arbete inte heller över. Hon har redan klarat av två livesändningar, i Rapport klockan sex och i Aktuellt klockan nio. Nu ska hon göra en sista intervju med statsministern, och sedan gå tillbaka till undervåningen för att bearbeta den till morgonsändningen.
Där ska också ett andra reportage från Ungern få plats. Först när det är klart får hon åka hem till sin sambo och deras fjorton månader gamla dotter. Klockan börjar närma sig midnatt när jag hänger på mig jackan för att gå.
– Det här går fort, säger hon när jag precis ska lämna presscentret i bottenvåningen på ministerrådet.
– Bara en timme till.
(Publicerad i Journalisten den 9 april 2009)