Piratpartiet gjorde politisk sensation och blev EU-valets stora segrare. Men vilka är piraterna egentligen? ETC ägnade valnatten åt att detaljstudera kandidater, partifunktionärer och helt vanliga sjörövare.
”Ultrakapitalist” – så kallade sig Piratpartiets ledare Rick Falkvinge i en intervju som publicerades två dagar före EU-valet. Men när han makar sig fram bland sina medlemmar för att hålla valkvällens första tal ger han inte intrycket av någon slipad affärsman. Iklädd en modest grå kostym, en partilila skjorta och ett par fotriktiga gympaskor påminner han mindre om Marcus Wallenberg, mer om en direktör för någon hyfsat lönsam teknikfirma.
De hundrafemtio sympatisörer som samlats i den luggslitna aulan på KTH i Stockholm för att valvaka vore i så fall hans anställda. Kanske skulle de tillverka kopieringspapper. Eller nätverkskablar. Att de älskar sin chef står hur som helst klart, men ett ord som chef skulle Falkvinge inte använda för att beskriva sig själv. ”Kollega” säger han i stället, det passar bättre i en modern politisk massrörelse.
– Kära kollegor, säger Falkvinge och blickar faderligt ut över församlingen, oavsett hur det går ikväll har vi redan skrivit politisk historia. Vi har ändrat det politiska förloppet i Sverige, och nu ska vi göra det i Europa – världens största ekonomi.
Den före detta IT-företagaren Falkvinge är partiets klart starkaste retoriker. När han talar sitter åhörarna som ljus, när han höjer glaset för en skål stiger stämningen som på beställning. På hans initiativ går åhörarna sedan över till nästa text i det sånghäfte som alla fått inför middagen. Nästan alla vid borden sjunger uppsluppet med i texten:
– Pirater, kamrater, vi rövar och slåss – och alla får segla till Bryssel med oss!
Så kan de gott sjunga. Allt har gått Piratpartiets väg de senaste veckorna. Ända sedan de i slutet av april nådde över fyra procent i mätningarna har de ägt valrörelsen. I den avslutande valdebatten i SVT talade varje kandidat från Marita Ulvskog till Marit Paulsen om att ”inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration”. Utan att riktigt förstå varför har hela det politiska etablissemanget tagit över Piratpartiets retorik.
Ändå har ingen lyckats kartlägga partiets väljare. Att de till stor del är män vet alla. Men sedan? Är de studentikosa tekniknördar som inte är torra bakom öronen? Är de rättshaverister och paragrafryttare? Apolitiska proteströstare som aldrig läst Marx? Ingenting av detta?
Frågorna är inte lätta att besvara ens på partiets valvaka. Det mest iögonfallande är piratestetiken – sjörövarvisorna, dödskallarna, skäggen – som partiet på skämt och på allvar gjort till sin. Det, och att de alla glittrar av känslan att något stort håller på att hända.
– Det här är början på slutet för gammelpolitiken, säger en kille i tunt hårdrocksskägg.
Klockan börjar närma sig nio när buller sprider sig från ett hörn. Det kommer från ungdomsfalangen som dundrar handflatorna i bordet och räknar in 21-slaget. Då ska SVT presentera sin valundersökning, och det politiska Sverige ska få ett första kvitto på resultatet.
– Tjugo. Nitton. Arton. Sjutton, ropar de.
Framme vid scenen sitter Rick Falkvinge samtidigt tyst, med blicken fixerad på de digitala siffrorna som obönhörligt tickar nedåt. Han har lett den här firmafesten med munter blick. Nu syns för första gången en anspänning i hans ansikte.
– Tio! Nio! Åtta!
Allting tyder på en framgång i valet. Men Falkvinge har misslyckas förr, i riksdagsvalet 2006, när partiet fick 0,6 procent av rösterna. Ifall statistiken som kommer upp om några sekunder skulle visa fel så har hans piratskepp gått på grund.
Plötsligt reser sig Falkvinge, sliter åt sig ett headset med mikrofon som är kopplat till högtalarna och talar till partivännerna och den församlade pressen:
– Jag vill påminna alla om att förhandsröster inte syns i den här statistiken. Kom ihåg det.
Den lilla garderingen, direktsänd från Rick Falkvinges mörkaste orosmoln, visar sig onödig, ett ögonblick senare kan alla se att valet är i hamn. Drygt sju procent av väljarstödet, en siffra som senare bekräftas när rösterna har räknats, och minst ett mandat i parlamentet. Medan taket lyfter av jubel sitter Falkvinge först och bara stirrar med huvudet i händerna. Sedan samlar han ihop sig och börjar ge intervjuer.
Omkring honom mynnar firmafesten ut i tafatta försök att förstå.
– Tänk… Att det är såhär det känns att skriva historia, säger någon.
Toppkandidaten Christian Engström kommer in i lokalen och tar över som festens centralfigur. Mitt i kaoset är han lugn. Han har sett valframgången på lång väg.
– Jag är inte speciellt överraskad. Vi har tagit upp frågor som är viktiga för många människor, och vi har gjort det som en gräsrotsrörelse, där tusentals aktivister dragit sitt strå till stacken. Det har gjort att vi kommit in i parlamentet, säger han.
Piratpartiet värnar om självbilden som gräsrotsrörelse. Med en mix av patos och naivitet brukar de likna sig vid medborgarrättsrörelsen i 60-talets USA. Sanningen är snarare att partiet – vars partiledare som ständigt uppdaterar Twitter, vars slagord blandar nätintegritet och hackerkultur och vars valvaka slutar med att en piratklädd orkester spelar ekivoka sånger – inte liknar någon annan politisk rörelse.
När de flesta gått hem står kandidaten Johanna Julén kvar på scenen med en grupp ungpirater och den unge pressekreteraren. Med en piratflagga bakom sig fortsätter de att tjoa sitt slagord ut mot den snart helt folktomma lokalen:
– Välfärden börjar vid 100 megabit!
(Publicerad i ETC Stockholm 2009-06-11)