När Jonas Sjöstedt gör comeback efter några lugna år i New York möter han ett vänsterparti som tappat väljare i fyra raka val – och en partiledning som är piskad att vinna mark. Men han vill inte bli betraktad som någon räddande ängel.
– Jag har ingen som helst längtan att bli partiledare, säger han.

Jonas Sjöstedt hade blivit invald för fem nya år som Vänsterpartiets kritiska röst i EU när han insåg att hans dåvarande livssituation nått vägs ände. Att flacka mellan Bryssel, Strasbourg, Umeå och New York, där hans fru Ann arbetar som diplomat, hade gått att leva med i några år. Nu, hösten 2006, gick det inte längre.
Därför packade han en väska, sade till tidningarna att han behövde leva med sin familj, ställde sin plats i parlamentet till förfogande och flyttade över Atlanten. Vänsterpartiet fick vackert acceptera att partiets kanske mest populära politiker försvann ifrån den politiska kartan.
I New York hade Jonas Sjöstedt plötsligt tid att umgås med sin fru, ta hand om tvillingarna Tor och Greta, prata med vänner han inte hunnit med och till och med läsa New York Times varje morgon. Flytten från Bryssel till Brooklyn blev till en nödvändig andningspaus. Det var först i våras han började synas i den svenska offentligheten igen – nu som författare.

I intervjuboken Masthugget Moskva Madrid skildrar han Bengt och Greta Segerson, som båda levt sina liv i den kommunistiska partivärld som ligger till grund för dagens vänsterparti. Sjöstedt, som själv började sin bana i Kommunistisk Ungdom, ville skriva om svensk kommunism utan att varken drömma bort gamla misstag eller gå till angrepp mot dem.
– Jag ville skriva en bok som också tar i de svåra frågorna, men som låter de som själva var med berätta om det. Bengt och Greta är två vanliga knegare som funderat mycket, och som kan berätta historien ur ett underifrånperspektiv. Hur tänkte de vanliga partimedlemmarna? Varför gjorde de som de gjorde? För mig är det intressant som politisk historia, säger han på telefon från sitt hem i Brooklyn, där han just nu skriver på en ny bok.
Tror du att en bredare allmänhet gör distinktionen mellan olika slags kommunister?
– Folk har väldigt olika bild av kommunism beroende på sina egna personliga erfarenheter. Många som invandrat till Sverige har förfärliga erfarenheter av kommuniststyrda länder. Men det har också funnits demokratiska kommunister i Sverige, och det tycker jag är viktigt att skildra.
I dagens vänsterparti har Lars Ohly slutat kalla sig kommunist. Ändå kommer etiketten upp gång på gång i debatten. Kan partiet någonsin slippa det ryktet?

– Jag kan inte tänka mig att en reaktionär populist som Jan Björklund kan låta bli att dra parallellen, men den debatten är väldigt oärlig. Samtidigt har partiet bjudit in till den. Min personliga uppfattning är att kommunistbegreppet är så djupt förknippat med det som skedde i Sovjetunionen att det är tömt på ett progressivt innehåll. Därför tycker jag att det är fel av en demokratisk socialist att kalla sig kommunist när man kan låta bli.
Har du själv kallat dig kommunist?
– Javisst, jag gick med i Kommunistisk Ungdom en gång i tiden. Men jag slutade att kalla mig kommunist i samband med partiets namnbyte. Det innebär inte att jag säger att alla kommunister är odemokratiska, men jag tycker att man måste inse att det namnet är förbrukat.

Parallellt med skrivandet började Jonas Sjöstedt engagera sig i det lokala socialistpartiet i New York. Han kunde inte sluta tänka på politiken. När hustruns förordnande går ut vid årsskiftet kommer han därför hem till Sverige igen för att ställa upp i ett riksdagsval som beskrivits som ett ödesval för vänstern.
– Det här valet som kommer känns enormt viktigt. Blir det fyra borgerliga år till så kommer Sverige förändras oerhört kraftigt. Det blir mycket svårare för oss att skapa det samhälle vi vill ha.
Vad krävs för att oppositionen ska vinna valet 2010?
– Vi måste visa att vi har en lösning som tar oss ur den ekonomiska krisen och minskar arbetslösheten. Det är den absoluta nyckelfrågan. Om vi inte lyckas med det så kommer vi inte heller att vinna.
Hela förra valrörelsen handlade om jobben. Alliansen har många gånger sagt att man ska bedömas efter hur väl man klarar jobben. Borde det inte vara öppet mål för vänstern nu?
– Jag tycker det. Vänstern ska vinna det här valet. Gör vi inte det så är det något allvarligt fel.
Om man tittar på Vänsterpartiet har ni gått tillbaka i tre raka val…
– Fyra. Två riksdagsval och två EU-parlamentsval.
Varför?
– De inre partistriderna är en förklaring. Partiet framstod som oenigt, splittrat och oförmöget att lösa sina konflikter. Den perioden ser jag som över. Sedan tror jag att valet av Lars Ohly uppfattades som att partiet gick tillbaka till en mer traditionell linje. Många av de nya väljare som röstade på Vänsterpartiet under Gudrun Schyman gjorde det för att partiet hade kommit ifrån den gamla linjen.
Du menar att det är fel att Lars Ohly skulle stå för en gammal linje?
– Partiets politik har inte ändrats så mycket som många tror. Partiets medlemmar har i stort sett samma värderingar som man hade under Gudrun Schymans tid.

Hur mycket är Vänsterpartiets problem en personfråga?
– Jag tror att det i allmänhet finns för stor fixering vid partiledaren. Lars Ohly har många kvalitéer – han är en god debattör och har en bra klasskompass. Det är inte så att jag skåpar ut honom som partiledare.
Det är en fråga som återkommer ofta.
– Ja, det är klart. Är man partiledare och har haft fyra förlustval, då finns det ett problem.
På sina håll har det viskats om att Jonas Sjöstedt är tilltänkt som vänsterns nästa partiledare. Själv stänger han den dörren innan den öppnats på allvar – inför det kommande valet har han ”inga centrala positioner överhuvudtaget” utan väntar sig att ha en roll ”som alla andra riksdagskandidater”.
Om du får frågan om att bli partiledare, vad svarar du då?
– Då svarar jag att jag inte vill. Jag har funderat igenom det en gång till, och kommit fram till att jag verkligen inte vill bli partiledare. Jag drar gärna mitt strå till stacken så att vi gör ett bra val, men jag har ingen som helst längtan att bli väckt av Expressen klockan tre på morgonen.
Är det mediala trycket den huvudsakliga orsaken till ditt nej?
– Ja, partiledarna har ett enormt utsatt liv. Jag är inte heller säker på att jag är den bästa personen för att bli partiledare, det finns många andra duktiga i Vänsterpartiet.
Det här har du bestämt dig för?
– Ja, det har jag gjort. Jag har inga som helst planer på att kandidera till partiledare.

(Publicerad i ETC Stockholm 2009-08-10)