Isabella Lövin gjorde en politisk blixtkarriär utan motstycke när hon efter ett halvår som miljöpartist valdes in i Europaparlamentet. Efter att ha känt på temperaturen i Bryssel höjer hon nu ambitionerna – och kan bli en av Europas tyngsta fiskepolitiker.
I trädgården bakom den vitmålade villan i Nacka växer ett jättelikt körsbärsträd – traktens största, säger Isabella Lövin och plockar ner några bär. Det är en av de sista dagarna i juli och körsbären har precis blivit söta. Tanken är att Isabella ska hålla sig i Stockholm under ett par veckor för att samla kraft.
– Det har varit väldigt mycket nu, säger hon, med stark betoning på ”väldigt”.
Journalisten Isabella Lövins politiska resa påbörjades när hon för snart ett år sedan blev uppringd av Miljöpartiets ledning. Språkröret Peter Eriksson förklarade att han ville se henne på partiets lista till det kommande EU-parlamentsvalet. Vid det laget hade den hyllade reportageboken Tyst hav gjort Isabella till en tung debattör inom fiskefrågan, och partiet förstod att hon kunde vara en tillgång i parlamentet.
Först tvivlade hon. En lång karriär som journalist hade precis krönts av ett enormt genomslag såväl som Stora journalistpriset. Var det verkligen rätt läge att överge allt detta för en partipolitisk värld hon aldrig tidigare rört sig inom? Efter en viss betänketid blev svaret ja.
– Om jag ska vara ärlig var jag rätt övertygad om att komma in. Annars hade jag nog inte tackat ja, säger hon.
Sedan dess har hon alltså arbetat intensivt. Först var det själva valkampanjen. Sedan – när hon valts till en av partiets två platser i parlamentet – den mentala omställningen till att arbeta i Bryssel och att läsa in sig på en hel kontinents politiska frågor. Till råga på det har hon haft att hantera bodelningen efter sin far, som gick bort tidigare i år. Det senaste året har, kort sagt, varit allt annat än en semester för Isabella Lövin.
Att hon har en rad politiska frågor att hantera är inte helt sant. Under de fem åren i Bryssel är det mest fiskepolitik Isabella Lövin ska ägna sig åt. Precis som hennes bok öppnade svenskarnas ögon för att fiskbestånd i hela Europa hotas av utfiskning ska hon nu göra detsamma på europeisk nivå. Målet är tydligt: att knuffa den kommande EU-lagstiftningen för fiske, som ska vara på plats 2013, i rätt riktning.
– En realistisk förhoppning är att kunna påverka fiskeripolitiken i det lilla. Jag kan fungera som en larmklocka. Att skriva debattartiklar och väcka opinion om saker som håller på att gå fullständigt åt pipan, det är något jag kan lova.
För en nybakad politiker som ser sin roll i parlamentet som ”ett slags trojansk häst” är det guld värt att få ta del av allt material ledamöterna får. Dokument som hon i rollen som undersökande journalist stångat sig blodig för att få läsa ligger nu tillgängliga.
– Redan första veckan har jag fått saker i mitt postfack som jag aldrig hade fått tag på förut, till exempel utvärderingen av EU:s fiskeavtal med Guinea. Jag har inte förstått det som att jag inte får prata om det som står där, jag är ändå folkvald. Alla som är engagerade i de här frågorna kan hitta en allierad i mig, säger hon.
I september sätter parlamentets arbete igång på allvar. Då handlar det i en bemärkelse om att rädda det som räddas kan. Fiskbestånd hotas sedan länge i många europeiska vatten, men nu är också en rad arter i andra världsdelar hotade. EU:s avtal om att få fiska utanför fattiga länder som Guinea gör läget ännu mer alarmerande.
Det är inte alla som vill instämma i den analysen. Stora intresseorganisationer kämpar med näbbar och klor för att fiskekvoterna inte ska minskas. När Tyst hav gavs ut möttes den följaktligen av starka reaktioner från Sveriges yrkesfiskare, vars ordförande Henrik Svenberg kallade boken raljerande, ytlig och oseriös.
– Han påstod att jag hade ”bristfälliga kunskaper om svenskt fiske”. Det föll ju på sin egen absurditet. Ingen har kunnat visa på någonting fel i boken. Redan en månad senare när vi var med i ett debattprogram i SVT hade han ändrat taktik – då höll plötsligt alla med mig. Det var väldigt skönt. Jag hade förväntat mig mycket mer kritik än jag fick, säger hon.
De kritiska rösterna tystnade så småningom, och senare samma höst blev hon inbjuden att föreläsa mitt i draknästet: Fiskeriverket, den myndighet som fått mest kritik av alla i Tyst hav. Då kände hon att debatten slutligen var vunnen.
– Skulle jag få någon riktig kritik hade jag väntat mig att få det där, om något hade varit allvarligt fel i boken hade jag fått höra det. I stället blev jag till en sorts katalysator för kritik från de anställda på Fiskeriverket. ”Har hon inte rätt egentligen”, frågade de.
Nu handlar det om att omsätta denna seger i praktisk politik. Förutom att lagstiftningen ska bli bättre på att reglera fiskkvoter och kontrollera fiskbestånden så ska det bli lättare för den vanliga fiskkonsumenten att välja rätt. Det finns redan goda exempel.
– En norsk fiskproducent har förpackningar som visar hur fisken är fångad, vilken båt som har fångat den, exakt fångstområde och när. Det är självklart att allt det ska framgå på den fisk vi köper i affären. Då gör man det svarare för svartfiskarna, och konsumenten kan kontrollera att det är fiskat från hållbara bestånd.
Än så länge har Isabella inte hunnit med mer än en etableringsfas i Bryssel. I trädgården i Nacka konstaterar hon att hon varken hittat lägenhet eller anställt assistenter. Kommit in i fiskeutskottet har hon däremot gjort. Hon förstod snabbt att hon var en av dem som var klart mest pålästa i de frågor som diskuterades.
– Det som kom upp då var fiskeavtalet med Guinea, och jag kände direkt att kunskapen hos dem som yttrade sig var fullständigt minimal. Jag tror att mina förkunskaper kommer att bli ovärderliga i det här sammanhanget, säger hon.
Att få liv i den svenska opinionen tog två år, konstaterar Isabella Lövin torrt. Även om man är en av den europeiska fiskepolitikens mest sakkunniga har man en tuff uppgift framför sig.
– Jag tror faktiskt att nyckeln blir opinionen. Så länge spanska politiker bara har arga yrkesfiskare som skriker så kommer de att vara lättpåverkade att lägga hinder i vägen för en fiskereform. Det måste gå att väcka opinion i de länderna också.
(Publicerad i ETC Stockholm 2009-08-23)