Mullrande basljud, mörka beats och excentriska rappare har gjort dubstep till den största brittiska musiktrenden på flera år. I Sverige står genren och velar. Blir dubstep en betydelsefull klubbtrend – eller är det redan dags för hipsterpubliken att begrava den?
– Fucking… skit.
Klubbarrangören Daniel Bzdusek har problem. Han har precis spillt ut en burk misosoppa på lillebrodern Martins vita sneakers, och logen på Göta Källare luktar starkt av japansk fiskbuljong. Men det är inte därför han är bekymrad.
Problemen är, i tur och ordning, att den brittiske dj:n N-Type som är kvällens dragplåster inte har dykt upp trots att han snart ska upp på scenen, att nästan inga besökare är här ännu samt att någon antytt att inträdet, 200 kronor plus garderob, är för dyrt för en torsdagskväll. Folk är snåla, tycker Daniel Bzdusek.
– De har inga problem med att köpa besprutad weed för sexhundra spänn. Tvåhundra är inte mycket för en sån här fest, säger han.
Som arrangörer av klubben All Out Dubstep har Daniel och Martin Bzdusek varit de främsta svenska pionjärerna för den hajpade brittiska klubbgenren dubstep. Ikväll firar de tvåårsjubileum, och för att festen ska nå upp till kraven har de hyrt in sig i den stora klubblokalen Göta Källare. De har ringt in artister från hela subkulturens spektrum, från svensk partyglad hiphop i form av Max Peezay, Basutbudet och Näääk till britten N-Type, två gånger vald till världens bästa dubstep-dj. Ändå är Daniel Bzdusek orolig. Och nu har ljudsystemet börjat strula.
Martin Bzdusek fortsätter att äta sin sushi.
– Daniel är stressmannen, säger han och ler snett mot sin bror. Det är alltid samma grej inför kvällen, man nojar för allt. Ändå står man där efteråt och det blir hur bra som helst.
Bröderna Bzdusek växte upp i Upplands Väsby norr om Stockholm. Efter att ha ägnat tonåren åt hiphop och graffiti kom de i slutet av 90-talet i kontakt den stora brittiska klubbgenren drum’n’bass. Bröderna åkte till London och gick på klubbar som Fabric, där tusentals människor dansade till de mäktiga ljudmattorna under ett sylvasst spelande laserljus. Tillbaka i Sverige satte de igång klubben Traffic, en drum’n’bass-klubb som snabbt blev populär bland Stockholms danspublik och valdes till en av Sveriges bästa klubbar på svenska Deejay Awards. Ändå började Daniel Bzdusek med åren tycka att genren kändes förutsägbar. Han behövde nya intryck. Då dök dubstepen upp.
I sin ursprungliga form är dubstep en sorts bastung inkarnation av brittisk klubbmusik, knastrig och kompromisslös men samtidigt lätt introvert. Genren föddes under 00-talets första hälft i den lilla Londonförorten Croydon av dittills okända namn som Skream, Hatcha och Benga. Tack vare radio-dj:n Mary Anne Hobbs, som i sitt program på BBC introducerade genren för en större publik, spreds dubstepens evangelium långt utanför Croydons gränser. När den hemlighetsfulla artisten Burial 2007 slog igenom på allvar med sitt andra album Untrue växte uppmärksamheten explosionsartat.
Med sin lätt inåtvända framtoning har dubstep inte samma kommersiella potential som britpoppen hade under mitten av 90-talet. Den har inte heller samma dekadenta partykvaliteter som electroclashen tio år senare. Men ihop med närliggande genrer inom hiphop och dancehall skapar den en klubbmix som passar på de flesta europeiska dansgolv. När Daniel Bzdusek och de andra startade All Out Dubstep framstod dubstep som en av de viktigaste tendenserna inom brittiskt klubbliv på många år.
En av genrens ambassadörer är dj:n Walsh, som kommer till All Out Dubstep som en av de äldsta i gamet. Till skillnad från Croydonkollegan N-Type har han kommit till Göta Källare i tid. Han sträcker ut sig i logen. Dubstep är något epokgörande, det är han över-tygad om.
– Man känner det så starkt när basen pulserar genom kroppen, att man får dansa precis hur man vill. Ingen tittar snett på en. Dubstep mixar ihop olika genrer på ett sätt som ingen annan stil har gjort förut, säger han.
För dj:s som Walsh är det självklart att dubstep kommer att förbli en inflytelserik genre under många år framöver.
– Det har blivit ett fenomen. Folk jag känner som inte bryr sig om musik vet vad dubstep är, den har tagit över allting. Den hörs i reklamfilmer, radio, musikvideor, överallt. Det blir bara större och större.
Medan Walsh väntar in sin brittiske kollega fylls klubben på med folk. Jag försöker få besökarna att passa in i någon subkulturell fördomsprofil, men det är hopplöst. Hiphopkillar som pratar förortsslang, dansskoleelever i färgglada tajts, finklädda Vasastantjejer i högklackat och 40-åriga män med blonda dreads – alla stuffar intill varandra på dansgolvet.
Deras relation till genren varierar. Vissa, som 20-årige Rikard de Bruin, är i första hand här för att dansa.
– Jag brukar gå på dubstep någon gång i månaden för att bara fucka ur. Det har varit mina fetaste utekvällar någonsin. Helt ärligt har jag inte så stor koll på N-Type, jag är mest här för att se honom, säger Rikard och pekar på rapparen Max Peezay som klivit upp på scenen.
Andra, som Hampus Lideborg från Göteborg, är inbitna fans av den mer ursprungliga form av dubstep som kommer ifrån de brittiska öarna.
– Jag åkte till Stockholm bara för att se N-Type, men ingen av mina kompisar ville följa med. Det är ju en rätt smal musikstil, konstaterar han.
Vännen Charlotte, som sitter intill honom vid dansgolvet, berättar att hon har följt All Out Dubstep i över ett halvår. Hon gör en dokumentär. Daniel Bzdusek och hans vänner ska vara stolta över vad de har åstadkommit, säger hon.
– I London är dubstep väldigt stort, men i resten av Europa en ganska liten grej. Det händer väldigt mycket här i Sverige, och nu börjar det öppna klubbar på mindre orter också.
Alla är inte lika frälsta. Ett par dagar före klubben på Göta Källare ringer jag upp Hasan Ramic, en Malmö-dj som tycker att dubstep har lagt sig som en blöt, olyssningsbar basmatta över det malmöitiska utelivet.
– Dubstep är som musikens X2000. Det består av de två coolaste orden man kan säga, och om man säger dem ihop låter det asballt. Men när du väl hoppar på så kränger vagnen, det går inte speciellt snabbt och kaffet smakar skit, säger han.
Enligt Hasan Ramic är dubstep en flyktig musikstil för nervösa hipsters. Snart hoppar de vidare till nästa brittiska klubbgenre.
– Svenskarna gillar sin engelska musik, från twostep till drum’n’bass och nu dubstep. Man ska bara inte tro att det ska vända upp och ner på hela musikvärlden. Jag har väldigt svårt att tro att Jay-Z kommer att kicka på ett dubstepbeat någon gång snart, säger han och skrattar.
Oavsett om man lyssnar på de frälsta eller skeptikerna är det tydligt att genren står vid ett vägskäl. Ska den bli lika stor som den har blivit i England eller förbli ett randfenomen för några hundra entusiaster? Hampus Lideborg, som alltså bryr sig så mycket om genren att han rest från kust till kust för den, är tveksam.
– Jag vet inte om dubstep vill växa mer, faktiskt. Den ska spelas på små, små, svettiga klubbar där man får ont i magen av den hårda basen. Jag personligen vill att det ska fortsätta så.
När klockan närmar sig halv tre har nästan alla spelat färdigt. N-Type har packat ihop sina grejer och lämnat över till Walsh, som håller igång ett hundratal klubbesökare på dansgolvet. Daniel Bzdusek står och lutar sig mot väggen i en av de trånga serveringsgångarna. Han har en öl i handen och en rynka i pannan.
– Det blir en dyr kväll, säger han till en dörrvakt som går förbi. Jag lär inte få tillbaka pengarna… på långa vägar.
Trots att dansgolvet ser hyggligt välfyllt ut är besökarna för få för att täcka alla utlägg för flyg, hotell och ljudsystem. Att ha dubstepklubb har blivit hopplöst dyrt sedan genren slog igenom i Storbritannien, säger Daniel Bzdusek.
– Många dj:s jag har jobbat med har breakat internationellt, så nu vill de ha tredubbelt gage jämfört med för ett år sedan. Samtidigt har vår scen i Sverige med 800 människor gått ned. Vi har en stabil scen, men den lilla hajpen vi hade har försvunnit.
Samtidigt har mentaliteten förändrats. Allt har vuxit för fort.
– Alla vill bara casha in. Det hände med drum’n’bass också, men då tog det längre tid. Nu har det hänt med dubstep på bara ett år, säger han.
Jag frågar Daniel Bzdusek hur framtiden ser ut för subkulturen han framgångsrikt burit på sina axlar. Han gör en uppgiven min. Allt handlar om att hitta en bra klubblokal. Någon gång hoppas han kunna starta ett eget ställe, kanske på röda linjen, bortom Liljeholmen hur som helst. Där skulle han kunna slippa konflikter med barägare och krogpoliser.
– Kraven från myndigheter och bostadsrättsägare som vill öka värdet på sin lägenhet, de gör att folk söker sig längre och längre ut från stan. Jag har inte de pengarna nu, men inom en femårsperiod är det en dröm jag har. Att kunna erbjuda en alternativ scen.
(Publicerad i SvD 2009-11-13)