Nästa vecka får Abba musikvärldens finaste hedersbetygelse när de väljs in i rockens Hall of fame. Snart trettio år efter att gruppen ­splittrades behåller de sin status som Sveriges överlägset största ­musikfenomen. Hur kommer det sig?

– Häromveckan fick vi en guldskiva, eller vad man kallar det. En skiva för att vi sålt 375 miljoner skivor. Det är sådana siffror att…

Björn Ulvaeus avbryter sig mitt i meningen och skrattar till. Han hör själv hur absurd siffran låter.

–Ärligt talat är det nog ingen av oss fyra som fattar hur det blev så. Och om någon hade hittat på hela sagan i början av 70-talet så hade ingen trott den. Den är så otrolig.

Historien om Abba är utan tvekan en framgångssaga, ett slags urberättelse om hur en svensk grupp för första gången tog över musikvärlden. Och hela vägen – från gruppens första trevande steg i början av 1970-talet till segern med Waterloo i Eurovision song contest 1974 och de få men hysteriskt välbevakade turnéerna i slutet av årtiondet – brukar det förklaras med att bandets låtar håller så hög klass.

Björn Ulvaeus och Benny Anderssons kompositioner, Agnetha Fältskogs och Anni-Frid Lyngstads röster och Michael B Tretows produktioner, i brytningspunkten mellan dem finns, menar många, förklaringen till att bandet hann sätta ett avtryck i musikhistorien som ingen annan svensk grupp kommer i närheten av. Det är också låtarna som gör att Björn och Bennys imperium, som efter att kvartetten lade ned 1982 gått vidare med succéer som Kristina från Duvemåla, Mamma Mia och senast den stora Abba-utställningen i London, fortsätter att växa.

Men är låtarna verkligen hela förklaringen? Inte säkert, enligt Björn Ulvaeus själv.

–Starka låtar? Ja, men det vimlar av starka låtar från 70-talet och därefter. Det förklarar inte riktigt vad det handlar om.

Per-Erik Brolinson, docent i musikvetenskap vid Stockholms universitet, håller inte med. Han säger att Abbas kompositioner faktiskt har något unikt som får dem att stanna i allmänhetens medvetande.

–Abbas stil ligger nära hjärtpunkten av en sorts middle of the road-pop som från 50-talet och framåt visat sig ha en väldig livskraft. En slagkraftig melodi som presenteras i en attraktiv förpackning har genom alla stilskiftningar haft en publik. Abba var världsmästare på just det.

Vad det konkret är som gör Abbas musik så populär kan Per-Erik Brolinson inte svara på. Det är just det som är hemligheten.

–Om jag kunde säga det tillräckligt specifikt skulle jag inte sitta här, då skulle jag rulla miljoner. Men ofta är det en kombination av enkelhet och uppfinningsrikedom, det är några små byggklossar som man har satt ihop på ett effektfullt sätt. Man kan, utan jämförelser i övrigt, dekonstruera Beethoven på samma sätt och se att musiken har en kombination av igenkännandets glädje och nyhetens behag.

Är det komplicerade kompositioner?

–Jag skulle inte säga komplicerat. Det är sinnrikt. Det är som en framgångsrik maträtt, att hitta några enkla ingredienser som passar ihop och skapar en god helhet.

Frågar man Carl Magnus Palm, som skrivit flera biografier om Abba och är en av världens ledande experter på gruppen, handlar det mycket om att de lagt ned ett gediget arbete i sin musik.

–Deras hantverk var välgjort från botten till toppen, så att säga. I mainstreampop idag, till exempel i Melodifestivalen, är exempelvis versen oftast ingenting. Det är bara några di-di-di-di-di, sedan kommer i bästa fall en payoff i refrängen som man ska komma ihåg. Abba kunde arbeta i veckor bara med att skriva en låt, och de lade ned kraft på melodierna i både verser och refränger, säger han.

Abba renodlade den lättviktiga popmusiken, menar Carl Magnus Palm. Till skillnad från många andra kommersiella låtskrivare som jobbade med vänsterhanden ägnade Björn och Benny sina tio år med Abba åt att förädla sitt uttryck.

–De gjorde ren popmusik. Det var som att de inte låtsades om att det vid samma tid hade kommit psykedelia och proggrock. Allt de ville var att underhålla, men de tog det på större allvar än de flesta som gjorde liknande musik. Och de var precis lika seriösa som Led Zeppelin var samtidigt.

Abbas högra hand under flera årtionden, Görel Hanser, är än idag en nyckelperson i Björn och Bennys musikaliska imperium. Hon pekar på en annan viktig förklaring – att Björn och Benny under alla år följt en tydlig idé om vad man vill ställa upp på.

–Gruppen är väldigt noggrann med vad man säger ja till. Det är ingen tillfällighet att de saker som görs görs, säger hon.

En konsekvens av det är att mycket få artister fått tillstånd att sampla gruppens musik. Därför blev det stor uppmärksamhet när Madonna år 2005 baserade bärande delar av sin hitlåt Hung up på en melodislinga från Abbas hitlåt Gimme gimme gimme.

–Björn och Benny blev kontaktade av Madonnas management, som kom hit för att spela upp hur det skulle kunna låta. Det var något de tyckte var bra och roligt, men förutom Madonna har det hittills blivit nej tack, säger Görel Hanser.

Finns det inte mycket pengar att tjäna?

–Det handlar inte bara om pengar. De måste själva kunna stå för det som görs. Om man bara skulle se till att tjäna pengar, då skulle man kunna säga ja till allting. Vi tror inte att det är bra att synas överallt i alla sammanhang.

I kölvattnet av Björn och Bennys framgångar med Kristina från Duvemåla och Mamma Mia har Görel Hanser märkt av ”ett enormt intresse” även för Abba. Och inte mycket tyder på att det kommer att minska under den kommande veckan, när Benny Andersson och Anni-Frid Lyngstad flyger till New York för att närvara vid gruppens inträde i Rock and roll hall of fame.

Joel Peresman, vd för Hall of fame-stiftelsen, berättar att man i många år fått brev från människor med frågan om varför Abba inte är med.

–De har en enorm internationell popularitet. Ändå handlar det inte särskilt mycket om försäljningssiffror när vi ska välja in artister, vi tittar på vilken betydelse de haft för musikens utveckling. I fallet Abba kan vi se att Noel Gallagher, Björk och en lång rad andra samtida artister nämner dem som inspirationskälla.

Under 1970-talet hade Abba många kritiker som rynkade på näsan åt gruppens lättviktiga och kommersiella pop. Idag tycker de själva att även de mest kritiska rösterna börjat respektera deras gärning. Kanske kan entrén i rockens finrum bli en sista spik i kistan för skeptikerna.

–De är en popgrupp, och det innebär att vissa inte vill ta dem på allvar. I vår värld är de redan en grupp i samma kategori som Bob Dylan, Miles Davis och Madonna. Att väljas in i Hall of fame skänker dem ytterligare tyngd, säger Joel Peresman.

Passar Abba verkligen in bland The Rolling Stones, Elvis Presley och de andra ikonerna i Hall of fame? Joel Peresman tycker att det är självklart.

–Vår definition av rock är väldigt bred. Otis Redding är till exempel medlem av Hall of fame, trots att vissa skulle säga att han inte kan kallas rock ’n’ roll. Ändå har han utan tvekan varit viktig för rockmusikens utveckling. Samma sak gäller för Abba.

Tillbaka i Stockholm berättar Björn Ulvaeus att han ser fram emot inträdet i Hall of fame med stolthet. Samtidigt tar han det med en klackspark.

–Det är verkligen guldklockan, alltså, för lång och trogen tjänst. Samtidigt är det en lite sorgsen känsla. Vad fan finns det sen, frågar han och skrattar.

Kan en svensk musikgrupp någonsin nå lika långt som Abba gjorde?

–Nej, det är nog väldigt svårt att upprepa något liknande. Men det kan hända saker på andra sätt, kanske.

Men hur var det med förklaringen? Finns det någon nyckel till Abbas framgångar som andra band kan ta efter? Björn Ulvaeus svarar efter en stunds betänketid.

–De måste ge låtskrivandet all kraft och all tid de kan. Det är ändå grunden, det absolut fundamentalt viktigaste som gör att vi finns kvar fortfarande. Det är att låtarna håller. Det finns ingenting viktigare för ens karriär än en bra låt.

(Publicerad i SvD 2010-03-12)