Det är snart fyra år sedan Fattaru släppte en skiva. Den tiden har gruppens frontfigur Marcus Price ägnat åt att etablera sig som en av musiksveriges mest nytänkande artister. Har han också passat på att växa upp? Inte riktigt.
I år firar Marcus Price tioårsjubileum. Så länge har det gått sedan han och resten av Fattaru mosade allt motstånd i Rap-SM och tog sig in i den svenska hiphopeliten som landets yngsta och mest snabbkäftade rappare. I sommar fyller Marcus, eller Mackan som alla kallar honom, 27 år, och kanske borde han sitta i en gungstol och fira årsdagen med ett upphöjt lugn. I stället är han mer aktiv än någonsin.
Kanske är det därför han är så svår att boka en tid med. Vår första intervjutid ställer han in på telefon, fem minuter innan avtalad tid. ”Fan, var det idag? Jag håller på och flyttar ut ur min lägenhet.” Vi bestämmer att träffas nästa dag i stället, och en timme innan avsatt tid ringer det från en okänd mobiltelefon.
– Hej, det är Marcus Price. Kan du ringa på det här numret? Jag sumpade min lur igår, det var knas.
När vi till slut lyckas träffas är det försommarens varmaste dag och Marcus sitter med några kompisar på hotell Lydmars uteservering. Han berättar att han inte har sovit natten innan. Han hade spelat skivor på Fasching och efterfesten drog ut på tiden. Och samma kväll ska han spela skivor igen, nu på hiphopbaren Reisen. Det är lika bra att hålla lågan brinnande.
För att få lite styrsel i Marcus Price tempo frågar jag vilket av alla projekt han är mest engagerad i just nu.
– Det jag brinner mest för just nu är tolvan ”Mat bira kvinnor weed” som jag har gjort tillsammans med Cali. Vi har fått bra feedback, åtminstone inom den scenen. Sen har vi Safe House Staff – det är Näääk, Nimo, jag själv, Stuffe från Fattaru och Sexfemman. Vi jobbar mycket med att hitta ett elektroniskt sound. Vi vill bryta lite konventioner inom hiphopen.
Listan på Marcus Prices alla uppdrag hinner bli lång. Sådär har hans tillvaro sett ut på senare år – en lång senare rad av gästspel, alias och småprojekt. Det är som att han jämt vill vrida på reglagen på musikens instrumentpanel för att se vad som ska hända.
– Så tänkte vi redan med Fattaru i början. Vi har alltid försökt att inte följa vad alla andra på scenen gör, vi vill göra något annat. Det handlar om en utveckling, ett experimenterande med konstformen.
Idén om musikens utveckling återkommer ständigt när man pratar med Marcus Price. Han växte upp i en familj med flera generationer musiker och tanken om att musiken alltid måste omformas är stenhårt förankrad i honom.
– När man snackar med hiphopartister säger de att det ska vara ”äkta”. Min åsikt är att hiphop är en kreativ musikstil som inte ska ha de här gränserna, utan som ska pusha gränser.
Tycker du att ni gjorde det redan med Fattaru?
– Absolut. Vi introducerade en viss typ av snabb rap som folk inte hade använt i Sverige tidigare. Och jag har alltid stått för den linjen att inte härma någon annan. Jag minns att på de första Fattaruskivorna ville jag för varje låt ha ett nytt flow där allting från texter till rimscheman, alltså hur man placerar rimmen i texterna, skulle vara helt nytt. Man skulle inte kunna relatera det till saker någon hade gjort tidigare.
Efter ett tag, någon gång efter senaste Fattaruskivan Mina drömmars stad ungefär, hade Marcus Price utvecklat sin rap nog för ett tag. Han hade blivit onödigt bra. Det var delvis därför han började med Basutbudet, det klubbiga, bastunga och ibland snuskiga technoalias som släppte sitt dubbla debutalbum 2007. Nu beskriver han sig som ”mer en musikperson än en rapperson”.
– Jag tröttnade lite på rapdelen av musiken. ”Jag vet att jag är bäst”, tänkte jag, ”ingen kan härma mig ändå.” Till slut började jag känna att det inte bara är rap och respekt som gäller längre, och jag började lyssna på en massa olika flummiga musikstilar. Ur det kom Basutbudet.
Enligt många mår svensk hiphop bättre än någonsin just nu. Marcus Price håller med om att man kan se något av en peak i energi och uppmärksamhet. Många nya artister kommer fram. Samtidigt framhärdar han i att alla måste våga tänka nytt.
– Det finns ett bakåtsträvande hela tiden. Man försöker återskapa något som fanns i USA vid en viss tidpunkt. Gör något eget i stället! Jag gillar de här södersnubbarna, Lorentz och Alexis Weak och de, som tar eurodisco och blandar in i hiphopen. Det kanske inte är något jag skulle göra, men det är ändå rätt att göra sin egen grej.
Går det verkligen att vara helt unik?
– Det går alltid. Allting är gjort, självklart. Men ändå… att du gör saker med ditt eget språk, och skriver om det som kretsar kring dig, det skapar nya kombinationer. Det är så all musik fortskrider. Det är det som är kul.
(Publicerad i ETC Stockholm 2010-07-16)
En trackback