I över tjugo år har arbetskraftsinvandrare och asylsökande från hela världen funnit en fristad på den arktiska ögruppen Svalbard, lockade av höga löner och unika asylregler. Nu kräver Fremskrittspartiet att luckan i det norska sylstaketet täpps till. Är det början på slutet för den öppna famnen i Ishavet?
Mörkret lägger sig över de omgivande bergssluttningarna när Kazem Ariaiwand dyker upp vid sitt kebabstånd. Han bromsar tvärt och börjar lasta ur sin skåpbil. Plastkorgar med pitabröd, läskburkar, en jättehink senap – allt stuvas med mekaniska rörelser in i den röda kebabvagnen. Sedan drar han snabbt igen skjutdörren.
Än så länge är klockan bara tio, och det dröjer flera timmar innan krogarna stänger i Longyearbyen, som med sina 2 000 invånare och två hotell är Svalbards centralort. Kazem slänger en trött blick ut över byn medan en kraftig vindby drar in från havet.
– Det blir rätt kallt på nätterna, säger han och ställer in ett flak läsk i kylskåpet.
I sex år har han haft sin kebabvagn på den här parkeringsplatsen 78 breddgrader norr om Ekvatorn. Røde Isbjørn, världens nordligaste kebabstånd, har blivit till en lokal sevärdhet för de tusentals turister som kommer till Svalbard varje år. Själv har han ofta upplevt den mer som en fotboja. Kazem Ariaiwands bana som asylpolitiskt särfall inleddes i april 2003. Som politisk flykting från Iran hade han tillbringat ett tjugotal år i Tyskland och Sverige utan att få permanent uppehållstillstånd i något av länderna.
När han till slut fick avslag på sin asylansökan i Norge, trots att han har en son i landet, stod han inför ett val. Han kunde kuska vidare till ett nytt europeiskt land, återvända till Iran eller leva som gömd flykting. Eller åka till Svalbard.
– Jag satt och läste i lagboken när jag träffade på en paragraf. Det stod att en utlänning måste gifta sig i Norge för att få uppehållstillstånd, men att det inte gäller på Svalbard. Jag gick in på internet och hittade Svalbardtraktatet. Där står att det finns som en friplats här uppe. Alla som hittar ett jobb får bo här, berättar Kazem medan kebabköttet fräser på stekhällen.
Sagt och gjort: han packade en ryggsäck och tog första bästa flyg till Ishavet. Väl där insåg han att det han läst om Svalbards asylregler stämde; den som själv förtjänar sitt uppehälle får stanna. En flykting som fått avslag av norska migrationsverket, men ändå lyckas ta sig till Svalbard, körs inte iväg av de lokala myndigheterna.Det finns bara en hake – han fick inte resa tillbaka. Så fort Kazem satte foten i Oslo eller Tromsø var han åter i Schengenzonen och skulle med stor sannolikhet bli deporterad till Tyskland, eller ännu värre: till Iran.
Nu var han fast på obestämd tid i den kalla, ensliga och vackra platsen Svalbard.
– De säger att det är fint här. Fint för vem? Om man är turist och kommer hit för att åka på utflykter i ett par veckor, då är det fint. Om man flyttar hit för att det är ens enda alternativ, då är det inte samma sak. Jag fick bita ihop, jag tänkte att jag skulle stanna här i sex månader. Nu har det blivit sex år.
Det är inte många som lyckas ta sig illegalt igenom passkontrollen i Oslo eller Tromsø till Longyearbyen. På den punkten är Kazem Ariaiwand unik. Ändå är han långt ifrån ensam om att söka sig hit.
De unika reglerna för arbetskraftsinvandring, och ett löneläge över det norska genomsnittet, har gjort att Svalbard är fullt av människor från hela världen. Thailändare är i dag den största invandrargruppen i Longyearbyen, långt före svenskar, tyskar och ryssar.
En av dem som har satt allt på ett kort för att komma till Arktis är 33-åriga Rochelle Mendoza från Filippinerna.
Hon reste till Svalbard för fyra år sedan och fick även hon sitt första jobb som expedit i matbutiken.
– Jag flyttade hit av ekonomiska skäl, självklart. Det finns för lite jobb i Isabela, regionen jag kommer ifrån. Min syster flyttade hit något år innan jag, sedan bestämde jag mig för att följa efter.
När Rochelle Mendoza först kom till Svalbard tyckte hon att ögruppen var ”som ett paradis”.
Under vintern blev det värre.
– Det tog ett tag att vänja sig vid alla våldsamma vindbyar. Det var fruktansvärt kallt hela tiden, säger hon och skrattar.
Det finns fler problem än bara kylan. När en grupp forskare intervjuade asiatiska invandrare i Nordnorge vittnade många om att de blivit trakasserade och fått höra rasistiska glåpord.
Boken vållade uppmärksamhet även på Svalbard, men Rochelle, som också hört talas om den, vill inte dra alla norrmän över en kam.
– De flesta är schyssta. Andra är… inte så schyssta. De verkar inte gilla asiater. Men jag har haft tur, både min chef och mina arbetskamrater är bra människor, säger hon innan hon viker av mot det låga radhus där hon bor med sin syster och hennes familj.
Svalbardsmodellen kan verka generös vid en första anblick: alla, även flyktingar, ses som arbetsföra och laglydiga tills motsatsen bevisas. Samtidigt kan hela systemet ses som ett libertarianskt experiment på liten skala.
På Svalbard finns nämligen ingen socialförsäkring, ingen äldreomsorg och inget socialt skyddsnät utöver sjukvård och barnomsorg. Det går inte heller att dö och begravas här, och den som blir gammal och skröplig måste flytta till fastlandet (något som även gäller norska medborgare).
Ändå finns det de som tycker att Svalbard är en alltför generös infartsväg till den norska välfärden. Inför stortingsvalet ifjol pekade Fremskrittspartiets Morten Høglund ut Svalbard som ett hål igenom det norska asylstaketet.
– Många som reser in i Norge genom Svalbard tvingas inte igenom ordentliga passkontroller. Här finns en smitningsväg in i Norge som vi bör täta, sade han.
Den invandringskritiska retoriken gav Fremskrittspartiet fortsatta framgångar i valet som hölls i september.
När rösterna räknats kunde partiledaren Siv Jensen konstatera att hon visserligen misslyckats med målet att komma i regeringsställning, men att hennes parti samtidigtblev större än någonsin och fick 23 procent av rösterna.
Nu är Fremskrittspartiet Norges näst största parti, och utifrån den plattformen jobbar man hårt för nya åtstramningar i asylmottagandet. Inget tyder på att man kommer att släppa frågan om Svalbard.
– Gränsen är i princip öppen. Justitieministern måste ta tag i det här problemet, sade stortingsledamoten Øyvind Vaksdal i maj i år, och hävdade också att han fått signaler om att den socialdemokratiska regeringen var på väg att ta tag i saken.
Tillbaka i kebabvagnen är vi framme på småtimmarna. Kazem Ariaiwand slår på en låt på sin skruttiga gamla laptop – tenoren Andrea Bocellis tolkning av Time to say goodbye – kanske för att fira att nattens pass snart tar slut.
Hans påtvingade exil på Svalbard har faktiskt redan gjort det.
Kazems liv tog en plötslig vändning när NRK häromåret spelade in en dokumentär om hans öde. Filmen gjorde att han fick det uppehållstillstånd han längtat efter i stora delar av sitt vuxna liv. Inte i Norge, visserligen, utan i Schweiz, men nu kunde han resa fritt inom hela Europa. Det har han gjort också, och samtidigt har vagnen blivit så lönsam att han kunnat anställa en rysk kvinna, Ludmila, och ha öppet även på dagen.
Men efter mer än tjugo år i asylköttkvarnen är han fortfarande besviken.
– Ju mer man har i ett land, desto mer begär man, verkar det som. Speciellt i Norge – ett så stort land, med så stora tillgångar, ändå säger de att de inte har plats för fler människor. Det är en tragedi.
Vad tycker han om att det invandringskritiska Fremskrittspartiet skördar nya framgångar? Det kunde han inte bry sig mindre om.
– Jag brukade följa den norska politiken i många år. Nu har jag inget intresse längre. Det är bara teater.
(Publicerat i ETC 2010-08-07)