Naturälskarna reser till Svalbard för att se isbjörnar flockas på Arktis inlandsis. Men ett besök på ögruppen präglas lika mycket av liberala vapenlagar, övergivna sovjetiska gruvbyar och festgalna gästarbetare.

Ett sus går genom kabinen när planet från Oslo drar in över Svalbard och bergskedjan Spetsbergen träder fram ur molntäcket. Det är lätt att förstå varför. Svalbard, beläget mellan den 74:e och 80:e breddgraden, bjuder på en arktisk naturupplevelse utöver det vanliga.

Karga bergssluttningar som stupar ner i Ishavet, mäktiga glaciärer och ett unikt djurliv är den största lockelsen för de tiotusentals turister som besöker Svalbard varje år.

Efter många år som sömnig gruvort har huvudorten Longyearbyen byggts ut rejält. Den är fortfarande en småstad, bara 2 000 människor bor här permanent, men idag är det en fullt moderniserad utgångspunkt för alla som vill utforska Arktis.

Hit kommer inte bara naturälskande turister utan även konferensgäster och forskare från hela världen för att titta på isbjörnar, sälar och valrossar.

Men det här ska inte handla om isbjörnar. För alla som inte har naturliv som huvudintresse är Svalbard nämligen spännande av helt andra skäl. Ögruppens historia är en unik mix av storpolitisk maktkamp, industrihistoriskt skådespel och sekelgammal upptäckarglädje som kan fängsla vilken samhällsintresserad som helst.

I anslutning till universitetets filial, där forskare i biologi studerar den arktiska naturen, finns Svalbardsmuseet. Där kan man läsa om hur Svalbard kring förra sekelskiftet blev föremål för en internationell dragkamp, som slutade 1920 när Norge till slut fick bestämmanderätten.

Andra länder fick dock fortsatt rätt att bryta kol här, och därför blev ögruppen under större delen av 1900-talet ett nav för såväl rysk som polsk kolutvinning.

Under kalla kriget var det nog fler än en norrman som misstänkte ryssarna för att ha även militärstrategiska avsikter med sin närvaro på Svalbard, men idag är all eventuell spionutrustning borta. Så sägs det i alla fall.

Minnena från förr syns dock tydligt i spökstaden Pyramiden, och för 1 340 norska kronor kan man följa med på en dagslång båttur till den en gång blomstrande sovjetryska gruvorten.

Staden övergavs raskt en januaridag 1998 efter order från gruvbolaget, och nu gapar alla hus tomma. Måsarna skriker gällt från sina reden i hyreshusens fönstergluggar.

Den unge guiden Vadim Prudnikov, som hälsat välkommen med orden ”välkommen till Sovjet”, berättar efter en timslång rundvandring att man hoppas öppna delar av Pyramiden på nytt.

– Vi hoppas, hoppas, hoppas att det kan ske, säger han med en sorgsen gest över det bedagade hotellet Tulip som en gång var en sovjetrysk stolthet i Arktis.

Han ser inte helt övertygad ut om att planerna kommer att gå i lås.

I höstas företog FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon en resa till Svalbard för att uppmärksamma de smältande isarna i Arktis. På båtresan tillbaka får vi en nästan övertydlig bild av klimatförändringarna när båten stannar till vid kanten av den mäktiga Nordenskiöldglaciären, där isblocken dundrar ner i havsbukten.

Ett meddelande i båtens högtalare påminner om det lätt absurda i situationen: ”Ett meddelande från kabyssen: Nu kan vi erbjuda drinkar med 3 000 år gammal inlandsis. Passa på innan den är slut!”

Detta lilla övergrepp på isen tillhör annars ovanligheterna – som turist på Svalbard ombeds man ständigt att ta hänsyn till naturen. Flera naturreservat för fåglar, havsdjur och landdjur finns här, och 65 procent av ytan utgörs av områden med någon form av naturskydd.

Den som på egen hand reser utanför ögruppens befolkade delar måste därför anmäla sig till Sysselmannen, den lokala myndighet som utgör Svalbards polis och ordningsmakt.

Tillbaka i Longyearbyen har den ljusa arktiska natten lagt sig över huvudgatans två barer. Den ena är Kroa, en rustikt inredd restaurang där den partyglada personalen lockar med såväl mörkt valkött som sälpizza.

Den andra är Svalbar, ett lätt uppsnofsat biljardställe med neonbelysning och skinnsoffor, där det mest prisvärda på drinklistan är en knytnävsstark Long Island ice tea.

Kanske är det på grund av de snälla priserna som bargästen intill, en medelålders gruvarbetare med blonderat hår, ser så berusad ut när han lutar sig fram.

– Ni är inte miljöaktivister hoppas jag? Vi behöver kolet för att leva, förstår ni, upplyser han mig och fotografen Viktor.

Sedan försvinner han för att bjuda in resten av baren att sjunga med i sin egen Bob Marley-tolkning No Russian, no cry.

Vi håller tummarna för att den svajande mannen inte är en av de bofasta som bär vapen. Till följd av de liberala vapenlagar som ska skydda mot den ständigt gäckande isbjörnen har många på Svalbard gevär över axeln vart de än går. Fram till häromåret fick vem som helst hyra vapen – även den som saknade vapenlicens.

Om vissa bofasta präglas av en sturig skepsis mot ryssar, fastlänningar och till och med isbjörnar är det muntrare toner bland säsongsarbetarna, som till stor del kommer ifrån Sverige och Thailand. För dem handlar Svalbard varken om naturromantik eller övergivna sovjetryska spökstäder.

– En del åker till Svalbard för pengarna. Det är bättre betalt här än på fastlandet, och det finns inte så mycket att slösa lönen på. Men många åker hit för att festa, säger 22-åriga Moa-Maria Kero från Luleå, som serverar på en av restaurangerna.

Framåt natten samlas man på nattklubben Huset, en ombyggd gruvarbetarkantin som ligger en bit upp i Longyeardalen. Där kan besökarna dansa i timtal, ända till fem på morgonen, medan midnattssolen kastar långa skuggor över dalgången.

De gör rätt i att dansa nu. Snart sveper polarnatten in Svalbard i ett kompakt mörker som varar i nästan ett halvår. Men än så länge lever sommaren i Arktis eget vilda västern.

(Publicerad i SvD 2010-08-15. Se även ett bildspel med Viktor Gårdsäters bästa Svalbardsbilder.)