I tjugo år har Doktor Kosmos häcklat makten och kritiserat klassamhället. Men samtidigt har medlemmarna i Sveriges främsta vänsterband klättrat i politikens, mediernas och konstens hierarkier. Går det att fortsätta sparka uppåt när man själv vandrar i maktens korridorer?

Text: Anton Gustavsson | Foto: Viktor Gårdsäter


DEL I: UJE

»Hur fan kommer det att gå?« En förtvivlan förklädd till galghumor sätter tonen när Popvänstern bjuder in till sin sista klubbkväll inför riksdagsvalet. De två röda partiernas kommunikationschefer ska tala om hur de ska återta initiativet under de tre veckor som återstår innan valet. Ett sista desperat ryck.
Arrangören Uje Brandelius ser dämpad ut när han äter stek och dricker rödvin i baren innan öppning. Hans torsdagsklubb på Pet Sounds i Stockholm lanserades ett år tidigare som ett slags diskussionsklubb, en öppen debattfamn för vänsterns alla flanker. Inför tidigare fester har Uje utnämnt sina panelgäster till sådant som »nästa utrikesminister«. Ikväll är han mindre segerviss.
– Hur det går? Precis som du tror att det går, säger han till en bokförläggare som kommer förbi middagsbordet.
Uje Brandelius har skäl att oroa sig. Opinionsläget ser, milt uttryckt, mörkt ut. Tidigare samma dag har en mätning i Dagens Nyheter visat att inte ens de egna väljarna räknar med att de rödgröna partierna vinner valet. Medierna är överens om att Mona Sahlin är på väg att leda Socialdemokraterna mot ännu ett katastrofval, att Miljöpartiets medvind har mojnat och att Vänsterpartiet, i princip, ska vara glada om de klarar sig kvar i riksdagen. Ordet »ödesval« drar som en vålnad genom vänsterrörelsen.
För Uje själv gäller ödesvalet inte bara den svenska vänstern och välfärdsstatens framtid. Det är också kulmen på hans eget arbete som pressekreterare för Vänsterpartiet.

Han sökte jobbet hösten 2008, strax efter att Doktor Kosmos avslutat en turné som förutom några hyfsat lyckade spelningar innehöll ett slagsmål bakom scenen sedan Uje hade blivit osams med gitarristen Martin Aagård om ett extranummer. Vänsterns ledning måste ha jublat när de läste ansökan – inte minst partiledaren Lars Ohly, som länge hade tyckt om Doktor Kosmos musik.
När Vänsterpartiet ringde hade Uje Brandelius ägnat hela sitt vuxna liv åt att svara på frågan om vad det innebär att vara vänster. Nästan tjugo år av låttexter hade skapat ett vänsterpolitiskt idébygge som inte hade skådats i svenskt musikliv sedan proggeran. Ändå var steget till Vänsterpartiet längre än man kunde tro. Poängen med många av Ujes texter har varit att vända vänstern ut och in, lägga en pruttkudde under dess heligaste dogmer, tvinga den till självdistans – hur skulle han lyckas passa in i den tillrättalagda kommunikation som krävs i ett seriöst riksdagsparti?
»Inget band vill bli en partimegafon. Jag funderade lite på det i någon minut innan jag tackade ja, men månadslön och betald semester vägde tyngre«, sade han till Gefle Dagblad när nyheten annonserades.


Uje Brandelius på sin nuvarande arbetsplats, riksdagshuset.

Sedan dess har Uje Brandelius ägnat två år åt att bland annat resa land och rike runt med Lars Ohly. Under tiden har Doktor Kosmos tappat styrfart. Vid restaurangbordet på Pet Sounds kan Uje och Martin knappt dra sig till minnes när bandet senast spelade ihop. »Bra fråga«, säger Uje och frågar sedan om jag vet vilket år de släppte sin senaste skiva.
– Att jag tog jobbet för Vänsterpartiet var det stora breaket med slackerlivet, säger Uje. Det hade väl hänt successivt ändå, jag har barn sedan tio år, men på något vis lyckades jag hålla kvar en fot i ungdomsvärlden. Sedan ett år tillbaka är jag knegare till hundra procent.
Inte vilken knegare som helst. Som pressekreterare jobbar han nära partiledningen i dess dagliga arbete, och det var också han som formulerade Vänsterpartiets kampanj inför valet 2010, inklusive det övergripande budskapet »Håll ihop«. Tiden då Doktor Kosmos talade om att inte kramas ihjäl av partivänstern känns mycket avlägsen.
Uje tar en klunk rödvin.
– Men det är bara tillfälligt. Herregud. Jag hade varit sugen på att leva Svenssonliv så länge att jag var tvungen att göra det. Nu vet jag vad det är, och det var inget roligare det heller. Nu kan jag gå tillbaka till att vara fattig… Jag ska jobba stenhårt för höjd a-kassa, sedan hoppar jag av och går på a-kassa, säger han och skrattar.

Jag frågar om hans arbete för Vänsterpartiet sträcker sig längre än till valet.
– Jag kommer att jobba mycket längre än så. Visst, i min livsplan ingår inte att jobba för Vänsterpartiet i tjugo år. Men… who knows?
– Om det blir regering då?
Uje avbryts av Martin Aagård som kastar en oväntad tanke över bordet.
– Fan, Uje, det här har vi inte snackat om. Vad händer med dig om ni vinner? Blir du statssekreterare?
Dröjande tystnad. Tanken på att Uje vid en valseger skulle kunna hamna i regeringskansliet verkar inte ha föresvävat någon av dem.
– Neej… Just jag kan inte bli statssekreterare. Jag kan bli pressekreterare på ett departement. Det kan jag bli.
Uje Brandelius låter det han just har sagt sjunka in. Sedan säger han, kanske för att ytterligare knuffa undan idén om att han kan bli en av landets mäktigaste tjänstemän:
– Men då ska vi vinna valet också. Det känns rätt mörkt just nu.

DEL II: MARTIN

Martin Aagård skuttar
uppför trapporna som leder från Aftonbladets entré till kultur-redaktionen. Det är en torsdag i september 2010, och i dagens tidning har han skrivit om
Kanal 5:s nya sup- och knullsåpa Kungarna från Tylösand. Bara en syrlig liten blänkare, inget tungt som igår när han jämförde debattören Dilsa Demirbag-Stens syn på muslimer med Stalins, eller som när han senare samma vecka ska ta upp frågan om Frankrikes massutvisning av romer.
– Ärligt talat har jag inte ens sett serien än, säger han när vi närmar oss kulturdesken där kulturchef Åsa Linderborg dirigerar morgondagens uppslag.
Hit till Aftonbladet handplockades Martin våren 2008. När kulturdelen fick sin första ansiktslyftning på många år togs han in som en av få fasta medarbetare. Idag har han sett sina befogenheter öka till den grad att han även får skriva på andra platser i tidningen. Vissa på redaktionen viskar om att han är en av ledningens verkliga påläggskalvar.
Själv säger Martin, som vid sidan av Doktor Kosmos alltid har hoppat mellan prestigefyllda uppdrag i sitt jobb som journalist – Dagens Nyheter, Tidningen Sex, Svenska Dagbladet, TV4 – att han har hittat en plats där han vill stanna ett tag.
– Jag tänkte även innan jag fick det här jobbet att Aftonbladets kultursida kunde vara en slutpunkt på mitt frilansande, där jag skulle få använda min erfarenhet. Och så känns det.


Till vänster: Rihanna i papp. Till höger: Martin Aagård.

När Martin berättar om sin karriär i mediebranschen känns steget långt från tiden då han lärde känna Uje Brandelius som 16-åring i Gävle. Men ser man till det omgivande samhället finns en hel del likheter mellan nu och då.
När de träffades hade det köpglada åttiotalet lämnat efter sig en 68-vänster som hade hunnit bli medelålders och fått smak för smörslungad hummer och golfresor. Precis som nu blåste starka högervindar, och många före detta proggare valde att anpassa sig genom att skämta bort sitt förflutna. Politisk musik var ungefär lika populärt som Röda Khmererna.
– När vi drog igång fanns det så mycket skamkänslor runt politisk musik. Alla talade om att plakatteater och plakatpolitisk musik var det tråkigaste och fulaste man kunde göra. Men Uje och jag var intresserade av de där stendumma gamla proggtexterna. Vi scannade av proggskivor, plockade upp uttryck och snodde textrader. Vi ville återuppliva den slagordsmässiga retoriken.
Efter att ha spelat ihop i bandet Handsome Hank and the Hookers, ett rockabillyband med The Cramps-komplex, flyttade Martin och Uje till Uppsala och grundade ett nytt band baserat på några synt- och gitarrbaserade låtar som Uje hade skrivit på svenska. Martin lyckas inte beskriva Doktor Kosmos första låtar utan att börja småle – »en space-fuck-grej«, är definitionen han landar på efter viss ansträngning.
– Vi gjorde några låtar i början som inte hade så mycket med politik att göra. Uje skrev en parodi på Cornelis Vreeswijks gnäll om skattesystemet, minns jag. Sedan skrev han »Det sociala arvet«, en låt som var väldigt nära parodi – »Kolla, jag har skrivit en progglåt«, sa han ungefär. Det var vår första riktiga politiska låt, säger Martin.
Om Uje inte var helt allvarlig när han skrev »Det sociala arvet« – och det kan man ana när man hör dess sedelärande berättelse om hur kranförares barn ofta gillar köttbullar och hur kungars barn blir kungar – blev projektet mer på allvar när de tog in Catti Larsson och Lina Selleby i bandet, och sedan även trummisen Henrik Högberg. Såvitt Martin kan minnas var ingen av dem politiskt organiserad i formell bemärkelse.
– Vi har aldrig varit aktiva på det sättet. På gymnasiet hängde vi med folk från Kommunistisk ungdom, eftersom det var de som var roliga. Ett tag var jag med i Fältbiologerna, de var anarkistiska på den tiden. Vi sabbade Shellmackar, gick i demonstrationer, sprejade på affischer… Men jag betalade aldrig medlemsavgiften.

Den första spelningen, i en gatukorsning på Uppsala kulturnatt, ledde till nya uppdrag på studentnationerna. Om några i publiken skrattade lite för högt åt låtarna – var de på låtsas eller på riktigt? – kan man förstå dem. Doktor Kosmos tidiga låttexter hade en stark dragning mot rymden, socialt patos och avsiktligt banal humor. Låtarna hette saker som »Böghockeyns dag«, »De glada rymdemännen« och »Seriöst är värdelöst«. Jämfört med den gamla skolans vänsterband befann sig Doktor Kosmos på en annan planet.
Snart lärde sig folk ändå att bandets hemma-gjorda rymdindieproggpunkpop hade ett musikaliskt uttryck som, till skillnad från mycket annat om vilket samma sak sägs, var verkligt unikt. Doktor Kosmos började, som sångerskan Lina Selleby uttrycker det, bli ett band man kunde vända sig till för att få sina vänsterbehov tillgodosedda.
När Doktor Kosmos 1994 plockades upp av Per Helin, som drev det norrländska indiebolaget NONS, blev det starten på en intensiv period. De gav ut tre album på ett och ett halvt år och gjorde en lång rad spelningar. Under 90-talets sista år hann de spela in två album i form av rockoperor, vinka farväl till Henrik Högberg och sedan välkomna de nya medlemmarna Henrik Svensson och Anders Bennysson. Bandet började, även om ingen av dem visste det själv, att cementera sin status som det nya stora vänsterprojektet i svensk musik.


En bild på Doktor Kosmos från tidigt 90-tal. Bandet bestod då av Martin Aagård, Catti Larsson, Uje Brandelius, Henke Högberg och Lina Selleby. Foto: Teet Sirotkin.

Men om 90-talet i efterhand kan beskrivas som ett segertåg har Martin Aagård svårt att minnas det så. Han minns mest att de kände sig ensamma.
– Det fanns ingen politisk musik på 90-talet. Jag kan inte komma på något. Vi var jävligt ensamma.
I Aftonbladets personalmatsal, dit vi har gått för att äta ärtsoppa med pannkakor, ber jag Martin att rita upp två kurvor över sina senaste tjugo år. Hans personliga humörsvängningar representeras av en linje, Doktor Kosmos av en annan.
– Här går det uppåt, här börjar det hända saker. Här är det kanon, bara roligt hela tiden, säger han medan bläckpennan tecknar en ständigt stigande kurva från Doktor Kosmos start och fortsätter framåt i tiden.
Vid ett årtal slår båda linjerna i taket. 2002. Då, strax efter millennieskiftet, upplevde Doktor Kosmos sin absoluta höjdpunkt. Visserligen hade Catti just hoppat av bandet för att gå sina egna vägar som Miss Universum, men den nya skivan Reportage blev ändå en succé över alla förväntningar. Albumet hade allt – en perfekt pophit i »Jag låg med henne i Tjeckoslovakien«, förortsromantik i »Bredäng Centrum«, känslomässiga djupdykningar i »Familjefrågan« och en betonghård allsångsrefräng i »Kapitalist! Nu ska du dö!«.
Plötsligt låg Doktor Kosmos helt rätt i tiden. Vänstern var piggare än på många år, de utomparlamentariska rörelserna växte efter protesterna mot EU:s toppmöten, och i skolvalet 2002 var Vänsterpartiet snubblande nära att bli landets näst största parti. För hela den generation vänsterungdomar som fostrades under denna tid kom Doktor Kosmos musik att bli en viktig identitetsmarkör.
– Någon sa efter valet 2002 att vi var orsaken till att så många förstagångsväljare röstade vänster. Jag tror inte riktigt på det, men vi fick enormt mycket reaktioner från folk som tyckte att vi hade räddat dem från allt möjligt. Ibland tänker jag att, vad fan, vi har väl inspirerat en del ändå? Jag ser rätt många tecken på det, säger Martin.

Reportage sålde bättre än något annat Doktor Kosmos släppt vare sig förr eller senare. Känslan av succé kulminerade vid en vända i Norge samma år, när de för första gången fick möta Knytnävsklubben.
– Vi hade haft en spelning i Bergen, och efteråt knackade arrangörerna på dörren till vår loge. »Det är några killar här som ni verkligen borde träffa«, sa de. In kom två 16-åringar som kavlade upp ärmarna och visade varsin Doktor Kosmos-tatuering.
Martin Aagård spärrar dramatiskt upp ögonen vid minnet. På bara några år hade deras märkliga rymdexperiment från Gävle förvandlats till ett av landets främsta popband. Nu började norrmän tatuera in deras bandnamn på kroppen.
– Det var nog första gången jag verkligen kände att vi hade något att leva upp till. Samtidigt kände jag mig nästan lite skyldig – om de här människorna är beredda att gå in for life. Borde inte vi vara det också?
Under femton år löper linjerna på Martin Aagårds papper nästan parallellt, sedan börjar de spreta. Medan hans personliga humörkurva går uppåt – han har ett roligt jobb, en viktigare roll som opinions-bildare och är dessutom nygift med flickvännen, journalisten Natalia Kazmierska – planar bandets kurva ut i ett horisontellt streck.

DEL III: CATTI

Vi möts i Bredäng. Såklart. Här har Catti Brandelius bott sedan tretton år tillbaka, och här har både hon och exmaken Uje stämt träff med journalister sedan urminnes tider. Idag är de skilda, men både Uje och Catti bor kvar här på sydvästra sidan av Stockholm.
– Juno har blivit världens lokalpatriot. Han säger att han hellre blir hemlös än flyttar från Bredäng, säger Catti om deras gemensamma son.
När Catti Brandelius lämnade Doktor Kosmos förklarade hon avhoppet med att kostymen kändes för trång. Än idag står det på hennes hemsida att hon under åren i bandet fungerade som en doasångerska. »Lyssna på låten ›Doornas sång‹ om du vill veta mer om den positionen«, skriver hon.

Då kan man fråga sig varför är jag doa,
och inte stjärnan som mottar folkets jubel.
Varför skriver jag inga roliga sånger,
med andra ord varför är jag inte Doktor Kosmos?

Doornas sång, från »Socialmedicin«, 1995


Catti Brandelius tillsammans med två andra Bredängsbor.

När hon nästan tio år senare tänker tillbaka på avhoppet är det just den begränsade rollen hon återkommer till.
– Jag och Lina spelade inga instrument, förutom rytminstrument som tamburin och ägg. Det var ändå lite så att vi skulle vara söta och vicka på rumporna. Det var lite obekvämt, och det var nog det som gjorde att jag slutade. Plus att jag och Uje fick barn ihop, förstås.

Uje och Catti hade blivit vänner i sjuttonårsåldern när de satte upp pjäser som »Under profitens kalla skugga« med Gävles underjordiska gatuteater. Efter en intensiv kampanj från Catti hade Uje gått med på att testa att vara ihop. Därefter var deras förhållande ständigt en del av gruppdynamiken i Doktor Kosmos.
– Jag och Uje har nästan fostrat varandra. Vi var ihop under så väldigt lång tid. Både han och jag är ganska drastiska – det är mycket humor, man drar saker till sin spets, allt är svart eller vitt – och på sätt och vis formade vi vårt språk ihop.
Sedan fick de barn.
– Att jag och Uje fick barn ihop gjorde det svårt att åka ut och gigga. Då måste man ha barnvakt hela tiden. Och då är det väldigt svårt att vara med i samma band.
Catti skrattar ett »skönt att det är över«-skratt när hon tänker tillbaka på de hysteriska åren före och efter hennes avhopp.
– Jag hade min slututställning på Konstfack samma datum som jag skulle föda. Som tur var gick jag en vecka över tiden, så det funkade. När Juno var två veckor gammal spelade Doktor Kosmos på Hultsfred. Jag hade tänkt vara med då, men det gick ju inte. Allt var superintensivt. Det var nog också det som gjorde att det blev skilsmässa sen. Det blev för mycket.
Under åren som följde efter hennes avhopp och efter separationen med Uje fortsatte Doktor Kosmos karriär att gå rakt uppåt. Deras spelningar hyllades. De fick ännu fler fans. Norska ungdomar gick runt med bandets namn tatuerat på kroppen. Catti hade varken tid eller lust att titta på.
– Jag var ensam varannanveckasmamma och hade ett litet barn. Jag var tvungen att bara gå på, och jobba ännu hårdare för att få ihop till hyran. Så jag åkte på turné efter Miss Universum-plattan »Selfelected«. Efter det gjorde jag en ny turné.

Det tog flera år för Catti att hämta sig. Hon kände sig utbränd. Men idag har hon hittat en allt mer självklar plats på den samtida konstkartan, och nyligen tillbringade hon fyra terminer som Marie-Louise Ekmans elev på Kungliga konsthögskolan. Samtidigt har hon låtit fler alter egon ta vid sedan hon lade ner Miss Universum häromåret. Red Cloud Carter, Stora Skuggan och Evert Taube heter några av dem.
Med tanke på allt kaos i det förflutna väntar jag mig nästan att Catti ska se tillbaka på sina år i Doktor Kosmos med något som liknar bitterhet. Tvärtom ser hon nostalgisk ut när hon tänker tillbaka.
– Nu kanske Doktor Kosmos behövs mer än någonsin. Det borde ju vara så när folk behöver tröst och pepp. Om man har någonting att säga så är musik fortfarande ett så starkt medel, det går direkt in i kroppen.
Själv har hon hittat tillbaka till musiken igen, och skriver nya låtar till sin nästa turné. Kanske blir det ett nytt album. Dessutom finns Bredäng Brinner, kvartersbandet som Catti och Uje har ihop med några andra kompisar. De repar i ett garage.
– Vi gör nya låtar varje gång vi repar, sen glömmer vi bort dem och gör nya. Vi byter instrument också. Igår spelade Uje trummor, jag spelade synt och sjöng.
Jag frågar Catti vad som har förändrats. Om hon nu vantrivdes så mycket med att spela i Doktor Kosmos, varför har det nu blivit »jättekul« att vara med i ett band igen? Jo, för nu vet hon att man inte får fastna i sina positioner. Gör man det kan vad som helst bli tråkigt.
– Du vet hur det är: man får sina roller i en familj eller på en redaktion eller vad det nu är. Då är det viktigt att bryta med dem.

DEL IV: LINA

Lina Selleby plockar igenom ett vitrinskåp hemma i lägenheten i Bromma och häver ut en låda med texten »Dagböcker 1917-1941« på matbordet. Lådan är ett minne från hennes tid som anställd på Riksarkivet, och numera fungerar den som Doktor Kosmos interna bandarkiv. Lina bläddrar sig ner till den understa pappersbunten.
– Här! En av våra första recensioner.

»Jag fattar inte riktigt vad Doktor Kosmos håller på med. Antingen är det ironi – studentikosa paro-dier på DiLevas ufofixering, Noices tonårs-poesi, Hoola Bandoolas proggarrangemang osv. Eller så är det, hur tragiskt det än kan låta, på fullt allvar. Hur som helst låter det för jävligt.«
Hallands Nyheter recenserar »Socialmedicin«, 1995.

Lina skrattar. De där åren börjar kännas som tusen år sedan. Fast det gör, ärligt talat, även perioden när Doktor Kosmos var jordens hippaste, när DN Kultur tryckte stora uppslag med deras ansikten. Tiden går fort, konstaterar Lina.
– Så heta som vi var kring Reportage-plattan har vi inte varit varken förr eller senare. Det var vår peak. Vi hade gått från att vara obskyra personer som pratade om politik till att vara något av en institution. Vi var det politiska bandet.
Doktor Kosmos hade aldrig något uttalat mål att sätta upp vänsterpolitik på agendan, säger Lina. Ändå kom de på sätt och vis att göra just det. De blev, som Uje beskriver det när jag träffar honom samma kväll, »ett soundtrack till mångas drömmar om en annan värld«.
Lina minns att de började betraktas som något mer än bara ett popband.
– Så småningom började vi få frågor om politik på ett sätt som fick oss att känna att folk inte längre pratade med ett band. Uje blev som en politisk guru, särskilt när man pratade med fans.
Man såg upp till honom som en politisk förebild, menar du?
– Ja. Precis så var det. Och det var ju aldrig avsikten. Jag skulle vilja påstå att Uje har varit ganska hårt ansatt genom åren, inte minst efter spelningar. Vi andra har haft rätt kul, men han har alltid hamnat i skottgluggen för sina texter.
Samtidigt som bandet gick igenom den mest intensiva framgångsperioden i sin karriär hade Lina kvar sitt heltidsjobb. Kontrasten mellan arbetet och den coola identiteten hos Twiggy Pop, hennes artistnamn i Doktor Kosmos, var total.
– Det var en liten identitetskris att komma tillbaka till jobbet varje måndag. På fredag och lördag står man på en scen där tusentals människor skriker efter en och tycker att man är jättebra. Tillbaka på jobbet på måndag morgon kommer någon in och säger surt: »Du, Lina, skriver du ut det här papperet igen? Jag har inte fått det.«

Ett par år efter Reportage gick bandet in i studion för att spela in en ny skiva. Den här gången skulle det inte vara tolv korta spår som senast, nu skulle alla i bandet få komma med konstnärlig input. Kanske blev det lite väl många idéer.
– Vi hade stort självförtroende efter Reportage, och folk tyckte att vi var så jävla bra. Vi tänkte: »Folk älskar oss. Vi kan göra vad som helst. Hörni, vad säger ni om att göra vad som helst?« Och så gjorde vi… vad som helst, säger Uje om processen som ledde fram till dubbelskivan »Ett enkelt svar«.
Skivan fick blandade recensioner, och turnén som följde blev inte särskilt lyckad. Denna förvirrade tid i mitten av 00-talet summeras i en textrad på metaskivan »Hallå?«, bandets senaste album som släpptes 2008. »Förra skivan var en flopp, vi var nära att lägga ner«, sjunger Lina där. Var det så? Både ja och nej, säger hon.
– Det är många känslomänniskor i det här bandet. Det gör att allt blir väldigt spännande, inklusive historieskrivningen. Så ja, det kan ha varit så att vi var nära att lägga ner, men det kan också ha varit så i en kvart. Förstår du?
Dessutom har de alltid haft en enkel metod för att lösa sina interna konflikter: Ta in nya medlemmar.
– Vi har alltid grälat mycket, särskilt om visioner och hur det ska låta. Men sedan, som till exempel när Henrik Svensson kom med, har vi perioder där man skärper sig, och när man inte drunknar i sina egna tillkortakommanden och gräl, då går det bättre. Sedan stagnerar det igen. Då måste man ta in en ny medlem, säger hon och skrattar.
Själv har Lina aldrig varit särskilt nära att hoppa av bandet, inte ens när Catti gjorde det. Men det betyder inte att hon inte kan se problem i att vara enda kvinna i det hon spontant kallar för ett »killband«.
– Det är grabbiga män, det här. Det har de alltid varit. Och det är något man får förhålla sig till.
Vad gjorde att Catti inte stod ut med det, medan du gör det?
– Jag tror att hon hade en klarare bild av vad hon ville göra som konstnär. Jag är värdelös på att planera för mig själv. Vilket också bevisas av att jag är hemmafru nu och inte har någon karriär. Jag är bra på det jag gör, men har väldigt svårt att driva saker själv. Och på vissa sätt är det lättare att vara i ett band, ett kollektiv, för då är man inte utsatt som person på samma sätt.

Att spela i Sveriges mest kända vänsterband har alltid varit mer komplicerat för Lina Selleby än för någon av de andra. Medan resten av bandet kommer från familjer som på ett eller annat sätt var vänster är hon uppvuxen i ett borgerligt hem. Hennes pappa var direktör och hennes mamma jobbade för Moderaterna i Gävle.
– Jag var alltid direktörsungen när jag växte upp. Av oss i bandet är väl jag den som har fallit längst från äppelträdet.
Än idag hyser Linas föräldrar en stark antipati mot allt som andas kommunism. Därför har hon alltid haft blandade känslor inför att stå på scen och spela låtar som »Kapitalist! Nu ska du dö!«.
– Jag känner fortfarande att jag vill ta hänsyn till mina föräldrar. De tycker på allvar att det är jobbigt att jag spelar i ett vänsterband och har alltid haft svårt att uppskatta våra framgångar. De hade nog önskat att jag gjorde något annat, helt enkelt. På ett personligt plan har det varit väldigt… slitsamt.
– Jag fyller fyrtio nästa år. Man skulle kunna tro att sådant här försvinner när man blir äldre och gör som man vill. Det är bara delvis sant. Så det är nog ingen slump att jag har hamnat i ett band som återvänder till klass och ursprung och sånt. Uje brukar säga att man inte kan göra något förrän man vet var man kommer ifrån. Det ligger mycket i det, tror jag.


Lina Selleby tillsammans med yngsta dottern Isadora i deras hem i Bromma.

De senaste två åren har medlemmarna i Doktor Kosmos träffats rätt sporadiskt. Inte ens när de spelade in sin senaste skiva sågs de särskilt ofta – bandet samlades inte i studion en enda gång. Det var enda sättet att slippa alla tidsödande konflikter om hur musiken skulle låta. I stället gjorde de sina delar var för sig.
Till våren vill Lina ändå gärna åka ut och spela med bandet igen. Medan Uje och Martin har klättrat på karriärstegen på senare år har samma period varit en annan historia för henne. Hon och maken Teet Sirotkin har fått två barn på tre år, och nästan tre år av föräldraledighet är en lång tid. Under intervjun använder hon två gånger ordet »hemmafru« om sig själv. Jag försöker ana en skämtsam distans när hon uttalar det, men lyckas inte riktigt.
När jag börjar plocka ihop mina grejer berättar Lina att vårt samtal är den första intervju hon någonsin gjort i rollen som sig själv.
– Jag har tyckt att det är ganska skönt att gömma mig bakom Twiggy Pop, att ha den här poppinglan framför sig så att man inte behöver säga något om sig själv. Men nu har det blivit svårt att upprätthålla henne såhär till vardags.
Hon nickar mot dottern. Isadora har somnat och ligger och snarkar i Linas famn.

DEL V: MAKTSKIFTE?

Just innan den utskällde brittiske premiärministern Gordon Brown förlorade makten i våras inträffade något underligt. Det var i valrörelsens allra sista vecka, och den nederlagstippade Brown hade samlat alla partitoppar på ett torg i Birmingham för att lansera en ny affisch. En sista desperat show.
När näringsministern började tala dök en grön Volkswagen upp från ingenstans och slirade rakt mot en busskur intill podiet. Med ett enormt dån krossades kuren i tusen små glittrande bitar. Gordon Browns medarbetare tittade ut över de samlade journalisterna och kunde nog ana vilket budskap som skulle kablas ut: »Car crash politics«. De såg på varandra med panik i blicken.
Samma blick syns i Uje Brandelius ögon när han står framför en projektionsduk på Vänsterpartiets valvaka i Stockholm, där partiet har samlats för att hoppas på ett mirakel.

Valvinden har vänt den senaste veckan – effekterna av regeringens förändringar i sjukförsäkringen har kommit upp på agendan igen och gett vänstern en strimma nytt hopp. Men nu, när SVT rullar upp siffrorna från sin stora valundersökning, tar alla drömmar slut. Fredrik Reinfeldt stannar kvar vid makten. Och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.
Uje tuggar glädjelöst i sig en tallrik lax. Blicken fäst långt, långt i fjärran. Sedan försvinner han utan ett ord.
Även om de rödgrönas förlust var väntad, och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen också, är det senare frågan på allas läppar. Jag hör riksdagskandidaten Dror Feiler svära i ett hörn om »fascister«, och kort därefter intervjuas den 93-årige förre partiledaren C H Hermansson i SVT. Han river ner applåder när han säger att det från och med nu handlar om att stå upp mot rasismen, precis som på 30-talet.
Efter en kvart dyker Uje upp igen.
– Jag måste dra, säger han med den glädjelösa rösten hos någon som befarar dåliga nyheter i väntrummet till en operationssal. SVT ska ha in Lars Ohly och riksdagsledamoten Rossana Dinamarca i valvakan och Uje måste följa med.
Det sista jag ser av Uje den natten är när han flimrar förbi bredvid Kristian Luuk i SVT:s sändning ett par timmar senare. Han ser fortfarande helt förstörd ut.

Två veckor senare träffas vi på en sjavig restaurang i Gamla stan, några minuters gångväg från riksdagshuset. Sedan vi sågs senast har en minoritetsregering bildats, massor av eftervalstaktiskt förhandlande ägt rum, ett främlingsfientligt parti tagit plats i riksdagen och flera jättelika demonstrationer protesterat mot detta.
Ändå ser Uje på något sätt uppfriskad ut av motgångarna. Det är som om den senaste tidens tumult har skalat bort ett par lager av hans distans till omvärlden. Han skulle inte säga det själv, men det känns ändå som att även Uje känner av det som Mona Sahlin talade om i ett ödesmättat tal på valnatten, att det är »på allvar nu«.
– Jag är mer känslomässigt berörd än jag trodde att jag skulle bli. Det här med Sverigedemokraterna har påverkat mig fysiskt. Jag har haft öm hud, andnöd. Dessutom är jag tvungen att byta arbetsrum för att nazisterna ska flytta in. Det känns precis som att sitta i koncentrationsläger, säger han.
Ett sätt att göra motstånd vore förstås att ta upp kampen med Doktor Kosmos igen. Under valrörelsen var möjligheterna begränsade. »Uje är livrädd för att göra något i Doktor Kosmos namn som är lite fucked up, udda, aggressivt, som leder till att Vänsterpartiet får skit. Då har han sabbat hela Vänsterpartiets valrörelse«, som Martin Aagård uttryckte sig ett par veckor tidigare.
Helt klart är att Uje plötsligt har mer tid till att göra musik igen. Det tänker han göra också. Först ska Doktor Kosmos släppa en samlingsskiva för att fira sitt 20-årsjubileum. Sedan ska de nog spela in nya låtar. Uje har fortsatt att göra musik hela tiden, lite i smyg, åtminstone enligt Catti.
– Jag repade med Uje igår och frågade: hur många låtar har du skrivit i ditt liv egentligen? Typ tvåhundra, svarade han. Han hade skrivit en låt samma morgon som hette »Den sista sången«.


Catti Brandelius plus 2010 års version av Doktor Kosmos. Lina Selleby, Uje Brandelius, Anders Bennysson, Henrik Svensson och Martin Aagård.

Den titeln ska man inte ta för allvarligt. Doktor Kosmos finns kvar. Kan de till och med fylla en viktigare funktion än någonsin i det nya Sverige, där fyra år med borgerligt styre nu följs av att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen?
– Jag kände mycket så veckan efter valet. Fy fan vad mycket textidéer det finns, vad mycket vi kan sjunga om till exempel antirasism. Men min nästa tanke var, just det, det kommer alla att göra, från Timbuktu till Stefan Sundström. Alla får bränsle nu, säger Uje.
Man kan fråga sig vad det är för poäng med att göra politisk musik om samhället ändå marscherar åt helt motsatt håll. Är inte det bara deprimerande? Som att stå i orkestern på Titanic och spela en låt om sjösäkerhet fast ingen lyssnar?
Uje håller inte med. Han har, för första gången i sitt liv, blivit sugen på att bli politiskt aktiv.
– Det är kanske lite förminskande att säga att jag inte har varit det hittills, jag har varit väldigt politiskt aktiv på mitt sätt. Men nu har jag känt att… fan. Det här är så viktigt för mig. Det handlar om människors lika värde. Så det vore väldigt förvånande om inte Sverigedemokraternas intåg har satt något spår i Doktor Kosmos musik om ett år. Vi måste ge oss till den kampen. Annars har vi inte rätt att kalla oss ett politiskt band.

Men finns det inte ändå en konflikt mellan att häckla den politiska makten medan man själv har hamnat på maktpositioner inom media och politik? Under intervjun på Pet Sounds hårdnar Ujes röst när han får frågan.
– Såhär är det. Hade vi kunnat leva på Doktor Kosmos – betala hyran, bredbandet, kabel-tv:n och dagisavgiften för de pengarna – då hade varken jag eller Martin jobbat. Men det kan vi inte. Därför jobbar vi. Det är ganska enkelt.
Men att ha vilket jobb som helst är en sak, invänder jag, att arbeta för ett riksdagsparti är något annat.
– Jag har inte valt mellan att vicka på dagis eller att jobba i riksdagen. Jag råkade söka det här jobbet, och fick det. Martin har jobbat i flera år för att ta sig dit han är idag. Det är inte direkt så att vi plötsligt slutar med rock, att jag måste få ett hög-statusjobb, annars skjuter jag mig.
Martin Aagård hakar på.
– Jag känner att det finns en total personlighetsklyvning mellan rollerna. Jag skulle, idag, kunna spela en låt med texten »Dilsa Demirbag-Sten och Per Gudmundson är medlemmar i Hitlerjugend.« Jag skulle aldrig kunna skriva något sånt i en artikel, men jag skulle kunna stå för det som musiker, säger han.
För att förklara berättar Uje om sina arbetsuppgifter på riksdagskansliet.
– En del av mitt jobb går ut på att skriva debattartiklar som Lars Ohly skriver under. De artiklarna kan ingen gissa att den arga popagitatorn Uje Brandelius har skrivit, de är stöpta i en mall som funkar för en partiledare i Sverige. Men när jag går ner i replokalen kan jag säga »Reinfeldt suger kuk«. Det är inget konstigt med det. Vi skiter väl i om äldreomsorgen får en miljard mer eller mindre, det är inte det politisk musik handlar om. Det handlar om käftsmällar och känslor. Man måste kunna separera det där.
Det framgår med all tydlighet att frågan är känslig. Samma sak gäller hur Uje ska åldras som musiker.
– Jag känner mig i själ och hjärta som musiker. Hur fan åldras man som det? Man tar jobb på riksdagen, var det svaret? Jag vet inte, kanske inte det bästa svaret. Men det var ett svar. Jag får försöka hitta ett bättre med tiden, säger han.


Uje Brandelius i riksdagshuset.

På restaurangen i Gamla stan har reklamradion börjat spela »I’ve had the time of my life« från Dirty Dancing-soundtracket, och Uje påbörjar ett resonemang om hur svårt det är för ett band att toppa sina gamla framgångar. Man vet när peaken har passerat, säger han. När det har skett är det ingen, förutom möjligen Robyn, som kan få publiken att återvända.
Det låter fruktansvärt dystert.
– Man får vara glad att man i alla fall gjort någonting bra. Jag är bara realist. Det är inget sorgligt egentligen. Så är det bara. Jag kommer aldrig att kuta 100 meter lika fort igen…
Sedan hör han hur det låter. Han börjar om. Egentligen, säger Uje, är allt mycket lättare nu när han har kommit ut på andra sidan av illusionen om att vara Sveriges, rymdens och universums viktig-aste och populäraste popband.
– Det är emot alla naturlagar att tro att det skulle gå bra. Det är som att säga »Om jag dyker en gång till så kanske jag kan andas under vattnet«. Näe. Det kan du inte. Det går inte ens bra för The Hives längre. Men ta vara på dyket i alla fall. Det är kul att dyka. Man behöver inte försöka andas där nere. Man kan ta på ett… cyklop.

(Publicerad i Magasinet Novell #3-4/2010. Prenumererar du inte redan på Novell? Gör det nu!)