I nya numret av tidningen Konstnären skriver jag om Googles jättesatsning på konst, och hur den kan komma att påverka konstvärlden och konstnärerna.
Googles nya konstsatsning Google Art Project låter nätanvändarna studera museivärldens dyrbaraste konstskatter in i minsta detalj. Samtidigt väcker projektet nya frågor om webbföretagets monopolanspråk i kulturvärlden.
Hela konsthistorien var på plats när Google i februari kallade till presentation av sin nya konstsatsning. Rembrandt, van Gogh, Cézanne, El Greco och Caravaggio – alla var där, tillsammans med en stor bunt andra giganter som också finns representerade på webbföretaget Googles nya nätbaserade konsthall Google Art Project.
På sajten – googleartproject.com – kan besökaren klicka sig runt bland detaljerade interiörbilder från Tate Britain i London, Uffizierna i Florens och flera andra av världens mest prestigefyllda konstmuseer. Vid varje målning kan besökaren sedan zooma in på skärmen och betrakta konstverken med svindlande detaljskärpa, ned till minsta färgfiber och penseldrag.
Tanken med projektet, enligt Google själva, är att tillgängliggöra konst från världens främsta konsthallar för människor som inte har möjlighet att se den på plats. Frågar man kulturjournalisten Andreas Ekström, som förra året skildrade Googles affärer i reportageboken Googlekoden, är projektet också ett viktigt steg i bolagets övergripande affärsidé.
– Googles mål är att göra all världens information sökbar och användbar. Ska man göra det gäller det att visa vad det kan betyda. Så varför inte göra all världens konst tillgänglig för alla? frågar han.
Bland de sjutton museer som deltar i projektet är entusiasmen stor. ”Det här förändrar vår roll från bevarare av konst till spridare. Nu kan vi få en försmak av museernas digitala framtid”, sade till exempel en representant för Tate Britain i samband med att projektet lanserades.
När man klickar sig runt på sajten är det lätt att förundras över detaljrikedomen – nästan så lätt att man glömmer kritikstormen när Google senast ville digitalisera kulturarv. När man för några år sedan började skanna alla böcker som någonsin publicerats, för att presentera dem under vinjetten Google Books, fick Google en rad författare och förlag att slå bakut. Google skulle, menade förlagen, tjäna stora pengar på annonser medan de som producerat verken knappt skulle få en bråkdel av förtjänsten.
Bokfejden slutade med att Google backade och erbjöd ett nytt avtal, som fortfarande inte är slutförhandlat. Oavsett hur processen slutar lurar en större symbolfråga i bakgrunden än pengar – frågan om huruvida ett bolag ska ha makten att kontrollera all mänsklig kultur i den digitala världen. När Google nu går in i konstvärlden aktualiseras samma fråga igen.
– Så fort det handlar om klassiska kulturella värden måste Google visa gott omdöme och stor generositet. Så var det med bokskanningsprojektet och så blir det även med detta. Annars riskerar man en backlash och kritik av typen ”de försöker skaffa sig monopol på att visa konst”, säger Andreas Ekström.
Mats Lindberg, vd för Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, BUS, tycker att det i grunden är positivt att Google sprider konst på nätet. Ändå tycker han att man bör se kritiskt på hur stor del av marknaden som Google lägger under sig.
– Det är bra att göra konsten tillgänglig, problemet uppstår när en enda stor aktör har makten. Det är som när man låter Bonniers få väldigt stor makt på medieområdet, då får vi en marknad som är väldigt monopoliserad, säger han.
I fallet med Google Books krävdes det en stor proteststorm för att Google skulle möta förlagsbranschens krav. Bör konstnärer också ta strid för sina rättigheter gentemot Google? Mats Lindberg tror att Google har lärt sig en läxa av bråket med förlagen.
– Om de går in på den upphovsrättsskyddade samtida konsten så förutsätter jag att de sluter avtal med oss. Med Google Books upphörde Google till slut att vara en massiv intrångsmakare i andras rättigheter. Där kom man överens på ett sätt som får betraktas som bra för båda parterna. Gör de en liknande uppgörelse här så är det förstås något bra även för vår del, säger han.
Är rädslan för Google rentav överdriven? Mats Lindberg menar att frågan är felställd.
– Google i sig är inte värre än någon annan. Däremot finns det andra faror, som att kulturskatterna inte kommer ut på ett bra sätt om de blir inlåsta av kommersiella intressenter som kräver vinster. Det är väl faran med Google, att man inte vet hur de agerar på sikt. Även om de kallar sig goda så har de förstås ett marknadsbeteende i slutändan, de måste tjäna pengar, säger Mats Lindberg.
Varför ligger det i Googles intresse att lägga stora pengar på att digitalisera konst? Det är svårt att svara på utan att nämna företagets mix av experimentlusta, nördig vilja att sprida kunskap och långsiktig Silicon Valley-kapitalism. Andreas Ekström igen:
– Det finns nog inga pengar att tjäna på just detta för Google, men de tänker heller inte så. Alla enskilda projekt måste inte generera pengar hos Google, och gör det verkligen inte heller.
Tror du att Googles ambition är att få med alla museer i hela världen?
– Jag tror att de vill få med alla tavlor i hela världen.
“How can I get my museum added to the project?” – så lyder en av punkterna på Google Art Projects lista över vanliga frågor. Den frågan har flera svenska museer nu börjat ställa sig, att döma av en rundringning som Konstnären gjort.
– Intressant, säger Ann-Sofi Noring, vice museichef på Moderna museet.
Även Paula Röhss, som är chef för marknad, information och försäljning på Nationalmuseum, ser poänger med Googles konstprojekt:
– Det verkar vara ett bra projekt för att sprida konst till en bredare publik som kanske inte annars har möjlighet att besöka Nationalmuseum, säger hon.
Trots entusiasmen vill ingen gå ed på att de faktiskt kommer att vara med i Google Art Project.
– Vi kan inte bedöma det förrän vi har fått frågan, säger Ann-Sofi Noring.
– Det beror lite på vilken typ av avtal som måste ingås för att få vara med, säger Paula Röhss.
Samtidigt höjs röster för att en större tillgänglighet på nätet kan hota museernas ställning och i förlängningen deras besökssiffror. Den kritiken tar man däremot lätt på i den svenska museivärlden.
– Jag kan inte se det som ett hot. Mer tillgänglighet och kunskap borde tvärtom öka intresset för att besöka museerna och se verken, säger Isabella Nilsson, chef för Göteborgs konstmuseum.
Kanske är det helt enkelt så att en webbkonsthall aldrig kan konkurrera med ett besök på ett riktigt museum. I en kritisk artikel i Washington Post diskuterar man Hans Holbeins målning Ambassadörerna, daterad till 1533, som finns på Google Art Project. Verket innehåller bland annat en dödskalle målad i en vinkel som får sina rätta proportioner bara när man betraktar målningen snett från sidan.
Är den sortens konst ens möjlig att betrakta på skärm? Amit Sood, talesperson för Google Art Project, svarar Washington Post att man verkligen kämpat för att göra målningen rättvisa, och att det trots allt blev rätt bra i slutändan. Men till slut tar även Google själva ett steg tillbaka. Vissa konstverk måste helt enkelt ses på plats.
– Ingenting slår den personliga upplevelsen, säger Amit Sood.
(Publicerad i Konstnären nr 1/2011, som precis kommit ut. Läs mer här.)
En trackback