Från Lagos till Balkan, från Etiopien till Hornstull och så vidare till Mexiko City. Trumpetaren Goran Kajfeš är en rastlös och rotlös musikalisk resenär som finner det fina i det felaktiga.

Situationen var på många sätt osannolik. Trumpetaren stod på en scen i Oslo, inför kritiker och popmusiker från hela norra Europa, och lyfte en trofé i luften. Hans senaste album X/Y, ett experimentellt verk influerat av turkisk progg, arabiska lutor och tysk minimalism, hade belönats med Nordic Music Prize och alltså utsetts till årets bästa skiva i Norden, alla kategorier. Juryn hade bestämt sig på 18 minuter.

Goran Kajfeš stod med en minimalistisk glaskub i famnen och visste inte vart han skulle ta vägen. ”Jag har inte förberett något tal”, sade han. ”Jag trodde verkligen inte att jag skulle nå toppen med ett instrumentellt album.” När prisutdelningen var över ringde han och väckte sina föräldrar hemma i Stockholm. De, båda pianister, kunde inte heller tro sina öron.

Visserligen hade X/Y blivit grundligt hyllad. Skivan beskrevs som ett visionärt praktverk i gränslandet mellan jazz, experimentell pop och det förbjudna ordet världsmusik och kallades av en kritiker för ”årets i särklass viktigaste och mäktigaste jazzutgåva”. Själv var Goran Kajfeš ganska van vid att få epitet som visionär, nytänkare och ibland geni.

Ändå fanns det goda skäl att förvånas. Att en jazzmusiker ska ta hem ett pris där Lykke Li, Björk, Anna Järvinen och de andra från tidningsomslagen också nominerats är kanske inte omöjligt – men det händer inte varje år. Knappt varje årtionde. Ännu flera veckor senare har fadern Davor Kajfeš knappt hunnit hämta sig. ”Det slog ner som en bomb”, säger han.

Sonen Goran är lite coolare. Han står i sin studio i Stockholm, på blixtvisit mellan en spelning i Oslo och en annan i Mexico City, och fingrar på en kornett han köpt i San Francisco. Det är ett fint gammalt instrument, täckt av stansade små inskriptioner. Kornetten fick en bula redan första gången Goran skulle frakta den, sedan dess låter tonerna en aning fel. Det är okej, säger han. Det gör det hela mer intressant.

–Det är mycket nytt som föds av fel. Jag brukar alltid försöka snappa upp när något blir knasigt och ta vara på det. Då blir man överraskad och måste anpassa sig till det, vilket gör att man kastas in i en ny riktning.

Goran Kajfeš är själv uppväxt i kölvattnet av en plötslig omflyttning. Föräldrarna flyttade från Zagreb till Stockholm i slutet av 60-talet. Sverige var först tänkt som en mellanstation inför vidare färd till New York, den plats där jazzen blomstrade som mest under 60-talet. Men av olika skäl blev familjen kvar. Goran föddes 1970, växte upp i villaförorten Älta och kom precis som sina föräldrar att gravitera mot musiken. Först var det obligatorisk kommunal blockflöjt. Sedan valde han, i kontrast till sin morfar operasångaren och sina föräldrar pianisterna, trumpeten.

Enligt hans pappa ville Goran egentligen spela trombon, men på musikskolan tyckte man att trumpeten passade bättre för hans korta armar. Goran själv har andra hågkomster.

– Jag visste tidigt att jag inte ville spela piano, eftersom båda mina föräldrar gör det. Jag var tvungen att ha något som överröstade dem. Det var därför det blev trumpet.

I mitten av 90-talet började Goran Kajfeš plugga på konservatoriet i Köpenhamn, men hoppade av efter ett par år. Det var så många spelningar, band och projekt hemma i Sverige att han inte hann med. Våren 2000 kom debutalbumet Home, en skiva i gränslandet mellan jazz och klubbvärlden som fick fina recensioner och pekades ut som en väg framåt för en ny generation svensk jazz. Samtidigt fixerades bilden av Goran som en produktiv mångsysslare, ett rastlöst underbarn.

Samma rastlöshet finns kvar som en grundförutsättning för X/Y, en dubbelskiva vars två sidor har tydligt renodlade uttryck. Den ena är en noggrant kaotisk gruppövning med spräckliga intryck från hela världen; den andra sparsmakad, en trumpetexkursion i stillhet. I bägge fallen handlar det, säger Goran, om ett sökande.

– Mycket i X-skivan relaterar till min egen rotlöshet. Jag använder mycket bilder för mig själv när jag spelar, man kan tänka att man står på en skitig klubb i Lagos ena stunden, sedan på Balkan. Y-skivan har mer förflyttning på abstrakta platser. Rymdromantik, säger han.

En utgångspunkt för X-skivan är Don Cherrys musikaliska upptäcktsfärder, som länge inspirerat Goran. En annan lika självklar är den etiopiska 60-talsjazzen med sina karaktäristiskt vemodiga toner som han upptäckte för några år sedan i och med samlingsskivan Ethiopiques. Han föll direkt.

–De försöker i vissa låtar spela som James Brown, men deras eget tonspråk skiner så tydligt igenom. Det där har jag alltid tyckt om. Miles Davis misslyckades också ganska fatalt när han skulle göra en Sly Stone-platta, och så blev det On the Corner. Jag tycker att den är helt suverän, men den låter inte alls som han tänkte. Den sortens möten har jag alltid fallit för.

När Goran Kajfeš spelade in X/Y brukade han skämta att han gjorde världsmusik, ett känsligt och svåranvänt genrebegrepp som få vill befatta sig med. Ironiskt nog har influenser från samma kultursfärer formligen forsat in i västerländsk musik på senare år, vilket inte minst syns i framgångssagan för den blinda maliska duon Amadou & Mariam. Sådana influenser finns det gott om på Gorans egen skiva. Kanske ligger de, på något motsägelsefullt vis, perfekt i tiden.

–Den här musiken har kommit otroligt mycket på senare år, och jag tror det finns en djupare anledning till det än att alla bara letar efter det mest obskyra albumet. Det finns något attraktivt som vi saknar i vår kultur. Det handlar inte bara om att det är cool musik, utan att det ofta blir intressant när man samarbetar över gränser.

Mycket av det vi idag kallar världsmusik producerades som en del av en politisk kamp, i en våldsamt kokande kittel av social förändring. Utanför det sammanhanget kan det vara svårt att återskapa kraften i till exempel Fela Kutis musik, tycker Goran Kajfeš. Afrobeat gör sig inte alltid bra i Hornstull. Ändå finns det paralleller mellan då och nu. Inte minst i en tid där starka krafter talar för ökad instängdhet, mindre förflyttningar och begränsat utbyte mellan kulturer.

–Det där har jag tänkt mycket på nu när det varit så mycket sverigedemokrat-boom. Min musik har en skandinavisk ton, men det är alltid en blandning med andra grejer. Man borde ha det som en mall. Det funkar faktiskt – vi kan blanda och ge från varandras kulturer och få ut något bra av det, säger han.

Idag kallas han inte underbarn längre, han fyller trots allt 42, men i övrigt ser bilden av Goran Kajfeš likadan ut som när han slog igenom. Våren 2012 producerar han Titiyos nya skiva, spelar in nytt med sin jazzgrupp Nacka Forum, turnerar med Subtropic Arkestra, planerar nya inspelningar med både Oddjob och The Moon Ray Quintet och har dessutom gjort filmmusiken till Birgitta Stenberg-dokumentären Alla vilda. Bland annat. Dessutom har han en sexårig son. Och, just det, han har nyss spelat in en ny skiva i eget namn.

Strax efter att vi träffas ska Goran Kajfeš resa iväg till Mexiko för fyra spelningar. Det är svårt att spela blåsinstrument på hög höjd, säger han. Man blir andfådd. Vad som händer längre fram har han inte riktigt hunnit tänka på än. Det är halva poängen.

–Jag hoppas att de som följer mig tycker det är kul att inte veta vad som händer härnäst. De förebilder jag har musikaliskt är sådana som man inte vet vart de ska ta vägen. Då får man också köpa att man kan göra fiaskon på vägen. Hellre det än att bara play it safe.

• • • • •

EXTRA: 4 RÖSTER OM GORAN

Eva Lundqvist, koreograf, vars föreställningar flera gånger tonsatts av Goran:
– Han har en fantastisk energi, en kraft han är jättegenerös med. Det är ofta ganska tuffa puckar när vi jobbar tillsammans, mycket musik som ska fram, men det är ändå friktionsfritt. Han blir aldrig arg. Han är en suverän samarbetspartner, vi har alltid kul när vi jobbar. Det enda problemet är matematiken, han kan knappt räkna till åtta. Fast det kan inte jag heller, å andra sidan.

Davor Kajfeš, pappa och jazzpianist:
– När Goran var i 12-årsåldern skrev jag ett trumpetblås till honom, ett litet stycke med många pauser och fraser. Jag trodde att han skulle ha problem med det, men nej! Han var så säker i timingen att det var häpnadsväckande. Jag var nästan lite avundsjuk att han hade det där medfött. Det var som att kasta ett spädbarn i vattnet och se att det simmar direkt. Idag finns det inte ord för hur stolt jag är. Stolt är ett för litet ord.

Titiyo, artist, vars nya skiva produceras av Goran:
– Jag lärde känna honom i början av 90-talet. Då var han en störig och rolig person med väldigt mycket energi. Jag såg honom mest som en trumpetare, men med tiden har han blivit något mycket mer. En renässansman. Jag brukar säga att han är som en hal tvål i duschen, svår att haffa men när man väl får tag i honom så löddrar det som fan. Jag tycker väldigt mycket om honom.

Jonas Kullhammar, saxofonist, som spelar med Goran i flera av hans projekt:
– Jag är livrädd för ordet nyskapande, jag tycker att det missbrukas enormt. Man vet inte vad som är nyskapande förrän tio eller 20 år efteråt. Men jag tycker ändå att det känns så med Gorans musik, att han hittar vägar som i alla fall jag inte har hört någon annan hitta. Han visar på en massa möjligheter och skiter i vad folk anser är jazz eller inte jazz. Han har alltid varit en av mina förebilder.

(Publicerad i SvD kultur den 23 mars 2012)

Boken, som heter Spela lagom! Hur drömmen om snabba pengar gjorde Sverige spelberoende, handlar om den svenska spelpolitiken och svenskarnas förhållningssätt till spel som kulturfenomen. Nu börjar boken bli klar och för att fira och uppmärksamma detta bloggar jag och Adam på den här bokbloggen. Skrönor, skojiga sidodetaljer och konstiga reklamklipp utlovas.

Utgivning av själva boken sker i maj.

Det finns en särskild skenhelighet som blir tydlig när Sverige säljer kontroversiella produkter. Den kan handla om hemliga svensksaudiska fabriker för eldrörsvapen, robotar, raketer, sprängämnen, torpeder och bomber. Men samma dubbelmoral syns också i företag som Svenska spel och Vattenfall, statligt ägda vinst­maskiner där svenska ­politiker vant sig vid att låta ändamålet helga medlen.

När staten tjänar pengar på spelautomater, vapenfabriker och brunkol friläggs ett återkommande problem: Glappet mellan vad svenskarna vill tro om Sverige och vad Sverige faktiskt gör. Detta glapp var kanske större när malmtrans-porterna rullade till Tyskland på 1940-talet, men det är fortfarande pinsamt.

Det finns två sätt att dölja det.

Antingen skapar man en retorisk överbyggnad. Så gör staten med Svenska spel, där orden handlar om vinnare och spelglädje. Man medger att spelen kan leda till spelberoende och andra problem, men säger att statens spelbolag är bäst lämpat att ta ansvar för dem. När någon pekar på företagets reklam och uppenbara säljfokus hänvisar man till konkurrensen. Vi måste göra såhär. Dessvärre.

Den motsatta strategin är att gräva ned eländet helt. Inom vapenexporten fungerar det så att man placerar nationens säkerhetspolitiska intressen och vapenföretagens intressen i en bunker på havets botten. Där får de jobba med sin giftiga och politiskt farliga verksamhet medan politikerna tänker på något trevligare. När sanningen flyter upp till ytan har man förhoppningsvis, till skillnad från Sten Tolgfors, hunnit hitta någon annan att skylla på.

Även om strategierna för spel och vapen skiljer sig åt har de en viktig sak gemensamt. Det är ett briljant machiavelliskt knep som kallas förbudslagstiftning.

Tage Erlander fick på 60-talet hård kritik från vänstern för att befrielse­rörelser i den så kallade tredje världen kunde mötas av svenska kulor. Reglerna skulle stramas upp, förklarade han, och en utredning tillsattes som 1971 resulterade i nya riktlinjer. Huvudregeln var fortfarande att vapenexport var förbjuden, men i praktiken fick vapenproducenterna större svängrum. Fler undantag. ­Mindre kontroll. Den tänkta uppstramningen gjorde det alltså lättare att sälja vapen till diktaturer. Här lades, som Boforsavslöjarna Bo G Andersson och Bjarne Stenquist noterar i sin bok Vapensmugglarna, grunden för dubbelmoralen i den svenska vapenexporten.

Förbudslagstiftning, som än idag reglerar både vapen och spel i Sverige, har med åren visat sig vara en utmärkt metod att expandera känslig verksamhet. Det är på samma gång en försvarsmekanism inåt och en rökridå utåt. Principen lyder: Vi är de goda. Vi sysslar inte med hasardspel, vi säljer inte vapen. Det finns undantag. Dessa petitesser får regeringen i uppgift att administrera. Vapen som dyker upp i Bahrain, i Iran, i Saudiarabien, i USA:s krig i Irak – de ska tolkas som avvikelser från ett generellt mönster av godhet. Här finns inget att se.

Under förbudslagens täckmantel har vapenexporten exploderat. Idag säljer svenska företag vapen för 13,9 miljarder kronor, fyra gånger så mycket som 2002. Samtidigt har Svenska spel styrts genom årtionden av expansion – hundkapplöpningar, statliga kasinon, reklam för 300 miljoner per år samt världens första statliga pokersajt. Dessutom har utplaceringen av Vegasautomater fortsatt, vilket starkt bidrar till att statens spelintäkter stigit långsiktigt. Högsta vinsten på Vegas är, för spelaren, 500 kronor. Staten drar in två miljarder om året bara på automaterna.

Mycket kan sägas om en rejäl förbudslagstiftning. Men det är lönsamt.

Publicerad i Expressen kultur, 2012-03-16

Mangaäventyr i Upplands Väsby? Med boken Oblivion High skriver Johanna Koljonen och Nina von Rüdiger ett nytt kapitel i den svenska seriehistorien – och tecknar om bilden av en sömnig förstad.

I sommarens Paralympics är idrottare med utvecklingsstörning med igen efter att ha varit utestängda i tolv år. Kulstötaren Jeffrey Ige får chansen att visa upp sig för världen – och kanske förbättra sitt världsrekord.

”Jag har alltid tränat som om jag var på väg till Paralympics. Egentligen skulle jag ha varit med redan 2004, men när vi åkte på läger med landslaget i Aten fick jag veta att de hade stängt av vår klass, U-klassen för utvecklingsstörda. Det spanska basketlaget hade år 2000 haft med spelare som inte var utvecklingsstörda, nästan hela laget. Efter det tyckte man att det var svårt att bevisa vem som hade en utvecklingsstörning. Jag blev jätteledsen, såklart. Varför ska hela gruppen bli utesluten för vad några få idioter har hittat på? Men de gjorde som de gjorde, och vi har fått göra det bästa av situationen.

Jag hade ett par år när jag knappt tränade överhuvudtaget, men 2007 kom jag till en ny klubb i Huddinge. Då började det hända grejer. Jag stötte 13,79, två centimeter från dåvarande världsrekord i min klass. Sedan tävlade jag och tävlade, och på inomhus-VM i Bollnäs 2010 fick jag på en jättestöt och vann på nytt världsrekord. Jag har gjort många bra resultat på senare år, men självklart blev jag jätteglad när jag fick veta att vi skulle få vara med i Paralympics. Det är så mycket större än alla andra tävlingar. Dessutom är det bara i samband med Paralympics som vi syns i media. Uppmärksamhet är såklart något som alla idrottare på elitnivå bryr sig om, det är därför man tränar så mycket. Paralympics gör en jättestor skillnad där, det stärker en som person. Det visar att man kan göra – förlåt att jag svär – så djävla mycket mer än man tror, även om man har en utvecklingsstörning.

Själv siktar jag ännu högre, jag tittar på resultatmål och tänker: Hur många meter vill jag stöta innan karriären är slut? Kanske kan jag vara med i en Finnkamp om några år, och prestera i ett stort landslag? Det är sådant jag har som mål, inte bara Paralympics.”

Publicerat i Rodeo, Vår 2012.

Mode- och dj-trion Mahoyo har inte bara varit förband till Robyn. De tar också in färgsprakande japansk streetwear och agerar briljant festmaskin för det unga Stockholm. Ingen kan ana att karriären började på en dj-skola för barn.

”För några år sedan var vi på en inköpsresa i Japan, och det var där vi först blev inspirerade av dj-kulturen. Vi såg så många ascoola tjejer som dj:ade. Och inte bara de utan alla vi träffade verkade ha tre-fyra olika yrken – vissa hade klädföretag, andra var modeller, men de var bra dj:s också. För att vara helt ärlig hade vi knappt sett några grymma tjej-dj:s överhuvudtaget innan dess, så det var skithäftigt. Vi tycker att mode och musik går hand i hand, och på den resan insåg att det vore fett att koppla ihop klädföretaget Mahoyo med ett dj-kollektiv.

När vi kom hem från Japan köpte vi utrustning och började öva hemma. Vi vågade inte spela offentligt förrän vi var riktigt bra, vi ville inte bara vara låtbytare. Det är lite pinsamt, men vi gick till och med en kurs på Fryshuset. Kursen var egentligen för barn upp till 18, och vi var 24–25, så vi var tvungna att mejla och fråga om dispens. ’Hej, får vi också vara med?’, ungefär. Vi hängde där med alla kids, och efter det var vi redo. Sedan har det gått väldigt snabbt.

Det händer mycket kul i dj-Stockholm nu, och vi är en del av den utvecklingen. Vi började på småklubbar i Stockholm, bara för att testa, och knappt två månader senare spelade vi på en festival i Berlin innan Simian Mobile Disco. Det var en gigantisk scen, jättestora dj:er och MTV dokumenterade allt. Och där kom vi, som hade spelat fem gånger innan, den största spelningen var väl på Bonden bar. Vi var de enda tjejerna också, och skulle öppna hela grejen. Det var helt sjukt. Men det gick fantastiskt bra, vi fick nya erbjudanden direkt. Det gav oss en extra push, vi fick mer självförtroende. Och egentligen är det bara att ta för sig. Det finns så många kill-dj:s redan.”

Publicerat i Rodeo, Vår 2012.

Vad mer har jag gjort på sistone, som förhindrat mig från att skriva artiklar och uppdatera min så kallade blogg? Jo: Jag har jobbat på tidningsbyrån Egg. Jag har skrivit på min bok. Jag har fixat och trixat med nästa nummer av Rodeo. Jag har firat min flickväns disputation. Jag har besökt Istanbul och testat badhus (reportage kommer i RES snart). Jag har gjort ett rundabordssamtal till Konstnären (en tidning vars kommande nummer blir lysande). Ja, det är väl ungefär det.

Häromveckan hade tidningen Journalisten ett reportage om mig och resten av min JMK-klass. Tesen var att de mörka molnen som våra lärare försökte måla upp under utbildningen till stora delar var fel. De flesta fick jobb – visserligen tillfälliga vikariat och otrygga anställningsformer, men dock jobb.

Tyvärr finns inte reportaget på Journalistens hemsida.

Jag gissar att de flesta som följer den här bloggen har pepprats med det här budskapet redan i andra sammanhang, men om inte:

Nya numret av Magasinet Novell är nu äntligen ute i butik. Releasefest har vi också klarat av. Tidningen, som jag för en gångs skull inte har skrivit speciellt mycket i, finns på Pressbyrån, Press Stop och andra utvalda butiker ute i landet. Några teasers finns här, och blir du riktigt intresserad av dem kan du även börja prenumerera på tidningen såhär.

Vi har en ny hemsida också, förresten. Kan beundras här.

Googles nya konstsatsning Google Art Project låter nätanvändarna studera museivärldens dyrbaraste konstskatter in i minsta detalj. Samtidigt väcker projektet nya frågor om webbföretagets monopolanspråk i kulturvärlden.

Hela konsthistorien var på plats när Google i februari kallade till presentation av sin nya konstsatsning. Rembrandt, van Gogh, Cézanne, El Greco och Caravaggio – alla var där, tillsammans med en stor bunt andra giganter som också finns representerade på webbföretaget Googles nya nätbaserade konsthall Google Art Project.

På sajten – googleartproject.com – kan besökaren klicka sig runt bland detaljerade interiörbilder från Tate Britain i London, Uffizierna i Florens och flera andra av världens mest prestigefyllda konstmuseer. Vid varje målning kan besökaren sedan zooma in på skärmen och betrakta konstverken med svindlande detaljskärpa, ned till minsta färgfiber och penseldrag.

Tanken med projektet, enligt Google själva, är att tillgängliggöra konst från världens främsta konsthallar för människor som inte har möjlighet att se den på plats. Frågar man kulturjournalisten Andreas Ekström, som förra året skildrade Googles affärer i reportageboken Googlekoden, är projektet också ett viktigt steg i bolagets övergripande affärsidé.
– Googles mål är att göra all världens information sökbar och användbar. Ska man göra det gäller det att visa vad det kan betyda. Så varför inte göra all världens konst tillgänglig för alla? frågar han.
Bland de sjutton museer som deltar i projektet är entusiasmen stor. ”Det här förändrar vår roll från bevarare av konst till spridare. Nu kan vi få en försmak av museernas digitala framtid”, sade till exempel en representant för Tate Britain i samband med att projektet lanserades.

När man klickar sig runt på sajten är det lätt att förundras över detaljrikedomen – nästan så lätt att man glömmer kritikstormen när Google senast ville digitalisera kulturarv. När man för några år sedan började skanna alla böcker som någonsin publicerats, för att presentera dem under vinjetten Google Books, fick Google en rad författare och förlag att slå bakut. Google skulle, menade förlagen, tjäna stora pengar på annonser medan de som producerat verken knappt skulle få en bråkdel av förtjänsten.

Bokfejden slutade med att Google backade och erbjöd ett nytt avtal, som fortfarande inte är slutförhandlat. Oavsett hur processen slutar lurar en större symbolfråga i bakgrunden än pengar – frågan om huruvida ett bolag ska ha makten att kontrollera all mänsklig kultur i den digitala världen. När Google nu går in i konstvärlden aktualiseras samma fråga igen.
– Så fort det handlar om klassiska kulturella värden måste Google visa gott omdöme och stor generositet. Så var det med bokskanningsprojektet och så blir det även med detta. Annars riskerar man en backlash och kritik av typen ”de försöker skaffa sig monopol på att visa konst”, säger Andreas Ekström.

Mats Lindberg, vd för Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, BUS, tycker att det i grunden är positivt att Google sprider konst på nätet. Ändå tycker han att man bör se kritiskt på hur stor del av marknaden som Google lägger under sig.
– Det är bra att göra konsten tillgänglig, problemet uppstår när en enda stor aktör har makten. Det är som när man låter Bonniers få väldigt stor makt på medieområdet, då får vi en marknad som är väldigt monopoliserad, säger han.

I fallet med Google Books krävdes det en stor proteststorm för att Google skulle möta förlagsbranschens krav. Bör konstnärer också ta strid för sina rättigheter gentemot Google? Mats Lindberg tror att Google har lärt sig en läxa av bråket med förlagen.
– Om de går in på den upphovsrättsskyddade samtida konsten så förutsätter jag att de sluter avtal med oss. Med Google Books upphörde Google till slut att vara en massiv intrångsmakare i andras rättigheter. Där kom man överens på ett sätt som får betraktas som bra för båda parterna. Gör de en liknande uppgörelse här så är det förstås något bra även för vår del, säger han.

Är rädslan för Google rentav överdriven? Mats Lindberg menar att frågan är felställd.
– Google i sig är inte värre än någon annan. Däremot finns det andra faror, som att kulturskatterna inte kommer ut på ett bra sätt om de blir inlåsta av kommersiella intressenter som kräver vinster. Det är väl faran med Google, att man inte vet hur de agerar på sikt. Även om de kallar sig goda så har de förstås ett marknadsbeteende i slutändan, de måste tjäna pengar, säger Mats Lindberg.

Varför ligger det i Googles intresse att lägga stora pengar på att digitalisera konst? Det är svårt att svara på utan att nämna företagets mix av experimentlusta, nördig vilja att sprida kunskap och långsiktig Silicon Valley-kapitalism. Andreas Ekström igen:
– Det finns nog inga pengar att tjäna på just detta för Google, men de tänker heller inte så. Alla enskilda projekt måste inte generera pengar hos Google, och gör det verkligen inte heller.

Tror du att Googles ambition är att få med alla museer i hela världen?
– Jag tror att de vill få med alla tavlor i hela världen.

“How can I get my museum added to the project?” – så lyder en av punkterna på Google Art Projects lista över vanliga frågor. Den frågan har flera svenska museer nu börjat ställa sig, att döma av en rundringning som Konstnären gjort.
– Intressant, säger Ann-Sofi Noring, vice museichef på Moderna museet.

Även Paula Röhss, som är chef för marknad, information och försäljning på Nationalmuseum, ser poänger med Googles konstprojekt:
– Det verkar vara ett bra projekt för att sprida konst till en bredare publik som kanske inte annars har möjlighet att besöka Nationalmuseum, säger hon.

Trots entusiasmen vill ingen gå ed på att de faktiskt kommer att vara med i Google Art Project.
– Vi kan inte bedöma det förrän vi har fått frågan, säger Ann-Sofi Noring.
– Det beror lite på vilken typ av avtal som måste ingås för att få vara med, säger Paula Röhss.

Samtidigt höjs röster för att en större tillgänglighet på nätet kan hota museernas ställning och i förlängningen deras besökssiffror. Den kritiken tar man däremot lätt på i den svenska museivärlden.
– Jag kan inte se det som ett hot. Mer tillgänglighet och kunskap borde tvärtom öka intresset för att besöka museerna och se verken, säger Isabella Nilsson, chef för Göteborgs konstmuseum.

Kanske är det helt enkelt så att en webbkonsthall aldrig kan konkurrera med ett besök på ett riktigt museum. I en kritisk artikel i Washington Post diskuterar man Hans Holbeins målning Ambassadörerna, daterad till 1533, som finns på Google Art Project. Verket innehåller bland annat en dödskalle målad i en vinkel som får sina rätta proportioner bara när man betraktar målningen snett från sidan.

Är den sortens konst ens möjlig att betrakta på skärm? Amit Sood, talesperson för Google Art Project, svarar Washington Post att man verkligen kämpat för att göra målningen rättvisa, och att det trots allt blev rätt bra i slutändan. Men till slut tar även Google själva ett steg tillbaka. Vissa konstverk måste helt enkelt ses på plats.
– Ingenting slår den personliga upplevelsen, säger Amit Sood.

(Publicerad i Konstnären nr 1/2011, som precis kommit ut. Läs mer här.)

Lykke Li citeras av tabloiderna oavsett vad hon säger. Skivbolaget kallar henne Sveriges nya världsstjärna. Och snart kommer skivan hon själv beskriver som en färd rakt ner i helvetet. Rodeo har förhört vårens mest omsusade artist om resan från indieälskling till globalt popfenomen, ensamheten i turnébussen och att röka joints på premiärfester.

Hon gör en teatral entré. Några sammanbitna steg uppför trappan, genom rökmolnet och strobljuset, innan hon stannar vid mikrofonen på scenkanten. Där står hon sedan, helt stilla, med ryggen mot sin publik.

Li Lykke Timotej Zachrisson är klädd helt i svart – en flygig blus, halvgenomskinliga tajts och höga platåskor – och samtidigt som första låten sätter igång börjar hon svänga med höfterna runt mikrofonen, allvarligt, spänt, koncentrerat. Till slut vänder hon sig om.

Det är på Kägelbanan i Stockholm i november, Lykke Lis första spelning i Sverige på flera månader och även den sista innan hon åker på pressturné ut i Europa och till USA för att sälja in sin nya skiva Wounded Rhymes. Förhandssnacket har varit minst lika ödesmättat som dansen på scenen. ’’Vi ger dig chansen att se Lykke Li live innan hon försvinner ut i världen. Det kommer att dröja länge tills hon står på en svensk scen igen’’, förkunnar skivbolaget inför spelningen.

Ganska exakt så har vi också lärt oss att betrakta Lykke Li. Hon är liksom alltid på väg bort. Medan tidevarven passerar långsamt i gamla Sverige festar hon i New York, turnerar i England eller vilar upp sig i Los Angeles. Oavsett om hon vill det själv eller inte är den där flyktigheten en del av Lykke Lis personliga mytbildning.

Vi träffas en eftermiddag i Vasastan. Det har regnat. Samma vecka ska Lykke bland annat jobba med en videoinspelning, fixa detaljer till nya skivans inlaga, ha Skypemöte med en illustratör i Australien samt bli fotograferad för ett antal tidningar. Hon rycker bara på axlarna. Det här är hennes liv.

DU HAR BESKRIVIT DEN HÄR SKIVAN SOM ’’EN DJUPDYKNING NER I MÖRKRET’’ I EN TIDIGARE INTERVJU. VAD ÄR DET FÖR MÖRKER?
– Det är ganska svårt att försöka ha ett normalt liv när man tillbringar all tid på turné, på hotellrum och flygplatser långt borta från något slags trygghet. Det känns konstigt att spela inför en massa skrikande människor och sedan gå och lägga sig i en sunkig buss. Varje kväll. Med inga missade samtal.

VILKEN TID I DITT LIV SPEGLAR TEXTERNA PÅ SKIVAN?
– I september 2009 hade jag turnerat nonstop sedan jag startade eget skivbolag för två och ett halvt år sedan. Jag minns att jag tänkte: ’’Vad som än händer så kommer jag inte att
göra en till spelning. Nu drar jag ur sladden.’’ Jag hade festat mycket i New York och insåg plötsligt att jag inte hade någonting. Jag var i ett väldigt sårbart stadium. Jag hade dykt in i en grej som gick åt helvete, och fick mitt hjärta krossat lite grann. Eller krossade mitt eget hjärta.

DET VAR EN RELATION SOM INTE FUNKADE?
– Ja, precis. Inte ens en relation. En kärlekshistoria. Alla kärleksrelationer är inte samboförhållanden, liksom. I alla fall bestämde jag mig för att jag inte orkade med New York, och jag ville absolut inte ha en vinter till i Stockholm. Så jag hyrde ett hus i Echo Park i Los Angeles. Jag cyklade omkring och körde en vit månad då jag bara åt gröna blad och fåryoghurt. Jag var ute i öknen mycket. Jag var den tysta gothen som satt och studerade människor på konstiga, sunkiga barer. Där någonstans började jag skriva låtarna till den här skivan.

I DINA TEXTER ÅTERKOMMER DU OFTA TILL DET TUNGA, NÄSTAN ÖVERSVÄRTADE. VAD HANDLAR DET OM?
– Det handlar om min verklighet. Jag är sån. Mina vänner brukar säga: ”Gud, vad du ska gå djupare än alla andra och analysera sönder allting”. Men jag har alltid haft en dragning till det mörka. Men det är också det magiska, tycker jag, saker som känns mer än bara… köttbullar.

VAR DU SÅ NÄR DU VAR LITEN OCKSÅ?
–Det är en klyscha, men jag har alltid känt mig annorlunda. Alla andra var glada små feer. Jag var Batman. Och när jag var 18, när det var som mest fylleslag bland mina vänner, då blev jag straight edge. Jag följde med ut ändå, stod i ett hörn och analyserade hur patetiskt livet är.

HAR DU FUNDERAT PÅ VAD DET BEROR PÅ?
– Jag tror att jag tvingades växa upp snabbt. Jag har inte fått några silverskedar eller bananskal. Jag är en känslig person, det går inte att beskriva det bättre än så. Jag sitter hellre tyst och lyssnar på andra och observerar.

DET GÅR LITE I KLINCH MED BILDEN AV DIG. JAG TROR ATT MÅNGA UPPFATTAR DIG SOM UTÅTRIKTAD.
– På scen, ja, men scenen är inte verklighet. På scenen kan jag göra vad jag vill, där har jag satt upp villkoren och håller i trådarna. Verkligheten är något helt annat. Där är man ett offer, ett löv i vinden.

DET ÄR SÄLLAN DU LER PÅ SCENEN. DU VERKAR ALLVARLIG.
– Jag är superkoncentrerad, det är som i Tjuren från Bronx. ’’Nu jävlar ska jag vinna över dem.’’ Det är en ganska läskig grej att gå upp framför en publik, där alla står med armarna i kors och betraktar en, och prata om det mest personliga. Det är inte en bekväm situation.

ÄR DU RÄDD ATT DET SKA GÅ DÅLIGT NÄR DU GÅR UPP PÅ SCENEN?
– Nej. Men det hände ju en rolig grej i somras på Way Out West, när jag tappade rösten mitt i konserten. Det är en sådan skräck. Det var helt sjukt – jag stod på scenen och efter tre låtar var min röst absolut borta. Fullsatt publik, premiärspelning med helt nya låtar, så mycket press. ”Shit”, tänkte jag. ”Vad ska jag göra nu? Jag kan inte gå av scenen. Jag har ingen röst. Det här är det värsta jag varit med om.” Det var bara att köra på.

DU HANTERADE DET ÄNDÅ RÄTT COOLT.
– För mig var det som en dödskamp. Sista dödsryckningen. En höna utan huvud som bara springer runt och sprattlar. Jag dansade mycket, det är mitt försvar.

VAD HÄNDE EFTER SPELNINGEN?
– Jag grät i en halvtimme. Sedan kom jag på att det faktiskt var ganska komiskt. Då blev jag skitglad istället och bestämde mig för att lägga det bakom mig. ”Om folk inte kan tycka om mig när jag är svag, då kan de dra åt helvete”, ungefär. Vi gick ut på backstageområdet, snodde en champagneflaska, slängde skedar i sjön och körde surra de bunda på golvet. Surra de bunda, du vet den här brasilianska dansen? Googla det. I alla fall, jag tror att jag är bra på det där med att ta ut känslorna. Först var jag helt förkrossad och tänkte att allt var slut. Sedan kom jag på att det just börjat. Det var coolt.

ÄR DET SÅ DU HANTERAR MOTGÅNGAR?
– Ja. Hur ofta bryter man ihop egentligen? Varje sådan grej, som en orgasm eller vad som helst, är en upp- levelse. Jag tror att man behöver den blodgenomströmningen.

HUR SKULLE DU BESKRIVA DIN NYA SKIVA WOUNDED RHYMES?
– Jag har tänkt att det här kan vara den sista skiva jag någonsin släpper. Skivindustrin är på väg ner i skiten, nästa skiva kanske bara är en mp3-kod. Därför ville jag göra ett album, och jag vill så gärna att folk ska se det som en enhet. Skivan är ett tidsdokument, ett nedslag i mitt liv. Dödslängtan, saknad, kärlekens vålnad… Och poplåtar.

VAD SÄGER DIN FAMILJ OM RESAN DU HAR GJORT DE SENASTE ÅREN?
– Karriären tycker jag det är ganska ointressant att prata med mina föräldrar om, sif rorna tar jag med revisorn. Och det är inte som att jag ringer hem till mamma när jag sitter och sippar champagne på Chateau Marmont i Los Angeles. Henne ringer jag när jag är trött på allt och sitter i skiten. Alla föräldrar får höra hemska saker.

DE FÅR HÖRA OM BAKSIDAN?
– Precis. Så de har nog varit ganska oroliga, tror jag. Jag tror att det är svårt för folk att förstå, men jag har verkligen jobbat i ett sträck i flera år. Jag är som en hustler som försöker styra mitt eget imperium.

DITT SKIVBOLAG TALAR OM DIG SOM ”VÅR NYA VÄRLDSSTJÄR- NA LYKKE LI”. KÄNNER DU DIG SOM DET?
– Jag vet inte. Hur ska man känna sig då? Jag kommer väl alltid att känna mig likadant. En förvirrad själ med inre konflikter.

DU HAR ALLTID VARIT UNG I BRANSCHEN. NU SER ANDRA UPP TILL DIG. BRITTISKA SÅNGERSKAN COCO SUMNER, STINGS DOTTER, HAR SAGT ATT DU ÄR EN AV HENNES STORA IDOLER.
– Ja, jag vet inte vad jag ska svara på det. Det är bara surrealistiskt.

DINA FÖRÄLDRAR VAR STORA I SVERIGE MED DAG VAG OCH TANT STRUL, MEN PÅ DEN TIDEN NÅDDE SVENSKA ARTISTER INTE UT MED SIN MUSIK INTERNATIONELLT OM DE INTE VAR BJÖRN SKIFS. HAR DU REFLEKTERAT ÖVER DEN DÄR FÖRÄNDRINGEN?
– Ja, det är helt fantastiskt. Men jag har vuxit upp med en familj som varit väldigt global, som inte har sett sig själv som så knuten till en nationalitet. Jag har alltid tänkt att världen är en värld, att det bara är att försöka.

FOLK PRATAR OFTA OM DIG SOM EN VÄRLDSMEDBORGARE. TÄNKER DU SÅ?
– I varenda intervju jag gör i Sverige frågar journalister ifall jag känner mig som en världsmedborgare. Jag förstår inte vad som är så intressant med det? För mig är Stockholm egentligen som vilken stad som helst. Det är speciellt här eftersom man kan stöta på jävligt skumma typer, som ens gamla gitarrlärare. Men det kan jag göra i många andra städer också.

ÄVEN OM INTE DU KÄNNER SÅ ÄR DET MÅNGA HÄR SOM ÄR NYFIKNA PÅ VAD DU GÖR, LIKSOM, ”DÄR UTE I VÄRLDEN”. DET ÄR VÄL DÄRFÖR DET GÅR MYCKET RYKTEN OM DIG.
– Jag har inte hört några roliga rykten. Är de roliga?

TIDIGARE TALADES DET OM ATT DU FESTADE MYCKET. KÄNNER DU IGEN DIG I BILDEN AV DIG SJÄLV SOM EN PARTYMÄNNISKA?
– Jag tackar inte nej till en god fest. Men allting går i perioder. Just nu har jag inte haft det så, för jag har varit i Sverige och barerna är ju inte öppna så länge här. Jag har mest tittat på Gudfadern och ätit Ben & Jerry’s.

ÄR DET ETT LIV SOM TILLTALAR DIG?
– Jag gillar kontraster. Jag gillar att gå hemma i gummistövlar och lägga mig klockan nio, men jag gillar även att stå på bordet. Allt mellan himmel och jord har hänt. Men den sortens sjuka historier kanske man inte vill prata om i tidningar…

DET FINNS ETT RYKTE JAG MÅSTE FRÅGA DIG OM. NÄR DU VAR I STOCKHOLM I SOMRAS OCH VAR PÅ INVIGNINGSFEST PÅ FOTO- GRAFISKA MUSEET SÄGS DET ATT DU TÄNDE EN JOINT UTANFÖR ENTRÉN, OCH BLEV TILLSAGD AV VAKTEN ATT SLÄCKA DEN. ÄR DET SANT?
– Ja… Det är sant… Men vaddå, det var väl inte hela världen? Det var ju utomhus.

ÄR DET DÄR EN TYDLIG KONTRAST MELLAN SVERIGE OCH TILL EXEMPEL KALIFORNIEN?
– Ja, verkligen. Där kan folk röka en spliff medan de kör. Det är som natt och dag.

DET ÄR INTRESSANT ATT DEN SVENSKA DROGDEBATTEN ÄR SÅ LÅST. I RESTEN AV VÄRLDEN KAN DET FINNAS EN DISKUSSION, MEN I SVERIGE ÄR DET FORTFARANDE TOTALT ”NEJ”.
– Ja. För mig som inte dricker så mycket alkohol är det väldigt intressant att gå över Medborgarplatsen en lördag. Jag gillar inte när man ska förbjuda saker av tabuskäl. ”Det här är rätt. Det där är fel. Om man är minister och köper sex, så kan man visst komma undan.” Det är så många konstiga regler. Jag är för ett antivåldssamhälle. Det är vad jag tror på.

I en berömd artikel om Frank Sinatra förklarar journalisten Gay Talese hur Sinatra, som 1966 var en av världens mest kända sångare, blev en förebild för medelålders män över hela USA: ”He does not feel old, he makes old men feel young, makes them think that if Frank Sinatra can do it, it can be done; not that they could do it, but it is still nice for oth- er men to know, at fifty, that it can be done.”

Något liknande gäller Lykke Li. För unga kvinnor med en kreativ ådra, i synnerhet de som gör musik, symboliserar hon allt de nuförtiden kan uppnå här i världen. I teorin. Hade jag bara lite mer talang, eller lite högre ambitioner, eller var jag lite snyggare… då skulle det kunna vara jag som turnerade jorden runt, uppträdde hos Conan O’Brien och samarbetade med Kanye West. Kanske inte just jag. Men det är skönt att veta att det är möjligt.

Om de faktiskt tänker så, de 19-åringar som det finns så många av på Lykke Lis spelningar, är mer osäkert. Klart är att de ser på henne med enorm beundran när hon härjar runt i sin flygiga svarta klädsel på Kägelbanan, när hon hamrar vilt på cymbalen och alldeles särskilt när hon sjunger försiktigt, själfullt och mäktigt i spelningens mörka hjärta, Sadness is a blessing.

Kanske uppfattar de också det som händer i konsertens nästan allra sista ögonblick, just när sista låten tonar ut. Då händer det. Anspänningen släpper, under ett kort ögonblick. Då ler Lykke Li.

DU NÄMNDE ATT DET HÄR KUNDE BLI DEN SISTA SKIVAN DU GER UT. MEN I TIDIGARE INTERVJUER HAR DU SAGT ATT DU KOMMER ATT VARA SOM BÄST FÖRST OM TJUGO ÅR.
– Det kommer jag, men mina planer ändras så fort jag formulerat dem. Nu gör jag den här skivan, sedan kanske jag vill börja odla lotusblommor. Sedan tänker jag mig en storslagen comeback efter mitt white trash-stim. Min favoritröst är fortfarande den amerikanska folksångerskan Karen Dalton. En sådan röst kräver några år på nacken. Så absolut, jag blir bäst om tjugo år.

DÅ KOMMER RÖSTEN IKAPP SVÄRTAN?
– Så tänker jag.

ÄR DU TILLSAMMANS MED NÅGON NU?
– Det vill jag inte gå ut i medierna och prata om.

DET ÄR KOMPLICERAT?
– Ja.

HAR MAN RÄTT ATT MÅ DÅLIGT SOM POPSTJÄRNA, ELLER ÄR MAN BARA BORTSKÄMD DÅ?
– Det är det jag försöker bearbeta. Jag borde starta ett fackförbund: Rätten att må dåligt. Det finns vissa grundpelare som alla människor behöver, som en trygg punkt, gemenskap, kärlek. Att du har spelat på någon jävla festival gör dig inte till en lyckligare person.

TROR DU ATT FOLK FÖRSTÅR DET?
– Nej, det tror jag inte alltid är så lätt att förstå, men alla människor går igenom samma typer av problem. Man vill känna sig älskad och sedd för den man är.

KÄNNER DU DIG TRYGG I DET DU GÖR I DAG?
– Trygghet… det klingar fel i mina öron. Det handlar om en resa. Ett sökande. En ambition. En dröm.

HUR SER DINA AMBITIONER UT NU?
– Att fortsätta bli en bättre artist. Bli en bättre låtskrivare, bli en bättre musiker, bli en bättre vän, bli en bättre kvinna, bli en bättre älskare, bli en bättre… kock.

HUR MÅR DU?
– Jaa… I dag sov jag inte så många timmar, så i dag är jag lite trött. I går mådde jag jättebra, i morgon kanske jag har feber.

I DITT LIV, MENAR JAG.
– Det är en spännande tid nu. Jag är en lyckligt lottad person.

HAR DU KOMMIT FÖRBI PERIODEN AV HEARTBREAK?
– Det är ingenting man bara kommer igenom, det är något man bär med sig. Man blir som ett ärr eller en tatuering rikare av varje erfarenhet. Jag har accepterat det.

FINNS DET NÅGOT DU SAKNAR I LIVET?
– Ett hus i bergen. Det skulle vara så jävla skönt. Verkligen. Ett hus i bergen och ett inre lugn.

VAR DET SÅ DU KÄNDE NÄR DU HYRDE DEN DÄR STUGAN I ECHO PARK?
– Verkligen. Jag saknar det. Allting var i trä, jag hade ett litet piano och en trädgård med apelsinträd och utsikt. Så, ja, det vill jag ha. Och fem personliga assistenter.

(Publicerad i Rodeo Vår/Sommar 2011. Köp den här.)