Vad mer har jag gjort på sistone, som förhindrat mig från att skriva artiklar och uppdatera min så kallade blogg? Jo: Jag har jobbat på tidningsbyrån Egg. Jag har skrivit på min bok. Jag har fixat och trixat med nästa nummer av Rodeo. Jag har firat min flickväns disputation. Jag har besökt Istanbul och testat badhus (reportage kommer i RES snart). Jag har gjort ett rundabordssamtal till Konstnären (en tidning vars kommande nummer blir lysande). Ja, det är väl ungefär det.

Häromveckan hade tidningen Journalisten ett reportage om mig och resten av min JMK-klass. Tesen var att de mörka molnen som våra lärare försökte måla upp under utbildningen till stora delar var fel. De flesta fick jobb – visserligen tillfälliga vikariat och otrygga anställningsformer, men dock jobb.

Tyvärr finns inte reportaget på Journalistens hemsida.

Jag gissar att de flesta som följer den här bloggen har pepprats med det här budskapet redan i andra sammanhang, men om inte:

Nya numret av Magasinet Novell är nu äntligen ute i butik. Releasefest har vi också klarat av. Tidningen, som jag för en gångs skull inte har skrivit speciellt mycket i, finns på Pressbyrån, Press Stop och andra utvalda butiker ute i landet. Några teasers finns här, och blir du riktigt intresserad av dem kan du även börja prenumerera på tidningen såhär.

Vi har en ny hemsida också, förresten. Kan beundras här.

Googles nya konstsatsning Google Art Project låter nätanvändarna studera museivärldens dyrbaraste konstskatter in i minsta detalj. Samtidigt väcker projektet nya frågor om webbföretagets monopolanspråk i kulturvärlden.

Hela konsthistorien var på plats när Google i februari kallade till presentation av sin nya konstsatsning. Rembrandt, van Gogh, Cézanne, El Greco och Caravaggio – alla var där, tillsammans med en stor bunt andra giganter som också finns representerade på webbföretaget Googles nya nätbaserade konsthall Google Art Project.

På sajten – googleartproject.com – kan besökaren klicka sig runt bland detaljerade interiörbilder från Tate Britain i London, Uffizierna i Florens och flera andra av världens mest prestigefyllda konstmuseer. Vid varje målning kan besökaren sedan zooma in på skärmen och betrakta konstverken med svindlande detaljskärpa, ned till minsta färgfiber och penseldrag.

Tanken med projektet, enligt Google själva, är att tillgängliggöra konst från världens främsta konsthallar för människor som inte har möjlighet att se den på plats. Frågar man kulturjournalisten Andreas Ekström, som förra året skildrade Googles affärer i reportageboken Googlekoden, är projektet också ett viktigt steg i bolagets övergripande affärsidé.
– Googles mål är att göra all världens information sökbar och användbar. Ska man göra det gäller det att visa vad det kan betyda. Så varför inte göra all världens konst tillgänglig för alla? frågar han.
Bland de sjutton museer som deltar i projektet är entusiasmen stor. ”Det här förändrar vår roll från bevarare av konst till spridare. Nu kan vi få en försmak av museernas digitala framtid”, sade till exempel en representant för Tate Britain i samband med att projektet lanserades.

När man klickar sig runt på sajten är det lätt att förundras över detaljrikedomen – nästan så lätt att man glömmer kritikstormen när Google senast ville digitalisera kulturarv. När man för några år sedan började skanna alla böcker som någonsin publicerats, för att presentera dem under vinjetten Google Books, fick Google en rad författare och förlag att slå bakut. Google skulle, menade förlagen, tjäna stora pengar på annonser medan de som producerat verken knappt skulle få en bråkdel av förtjänsten.

Bokfejden slutade med att Google backade och erbjöd ett nytt avtal, som fortfarande inte är slutförhandlat. Oavsett hur processen slutar lurar en större symbolfråga i bakgrunden än pengar – frågan om huruvida ett bolag ska ha makten att kontrollera all mänsklig kultur i den digitala världen. När Google nu går in i konstvärlden aktualiseras samma fråga igen.
– Så fort det handlar om klassiska kulturella värden måste Google visa gott omdöme och stor generositet. Så var det med bokskanningsprojektet och så blir det även med detta. Annars riskerar man en backlash och kritik av typen ”de försöker skaffa sig monopol på att visa konst”, säger Andreas Ekström.

Mats Lindberg, vd för Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, BUS, tycker att det i grunden är positivt att Google sprider konst på nätet. Ändå tycker han att man bör se kritiskt på hur stor del av marknaden som Google lägger under sig.
– Det är bra att göra konsten tillgänglig, problemet uppstår när en enda stor aktör har makten. Det är som när man låter Bonniers få väldigt stor makt på medieområdet, då får vi en marknad som är väldigt monopoliserad, säger han.

I fallet med Google Books krävdes det en stor proteststorm för att Google skulle möta förlagsbranschens krav. Bör konstnärer också ta strid för sina rättigheter gentemot Google? Mats Lindberg tror att Google har lärt sig en läxa av bråket med förlagen.
– Om de går in på den upphovsrättsskyddade samtida konsten så förutsätter jag att de sluter avtal med oss. Med Google Books upphörde Google till slut att vara en massiv intrångsmakare i andras rättigheter. Där kom man överens på ett sätt som får betraktas som bra för båda parterna. Gör de en liknande uppgörelse här så är det förstås något bra även för vår del, säger han.

Är rädslan för Google rentav överdriven? Mats Lindberg menar att frågan är felställd.
– Google i sig är inte värre än någon annan. Däremot finns det andra faror, som att kulturskatterna inte kommer ut på ett bra sätt om de blir inlåsta av kommersiella intressenter som kräver vinster. Det är väl faran med Google, att man inte vet hur de agerar på sikt. Även om de kallar sig goda så har de förstås ett marknadsbeteende i slutändan, de måste tjäna pengar, säger Mats Lindberg.

Varför ligger det i Googles intresse att lägga stora pengar på att digitalisera konst? Det är svårt att svara på utan att nämna företagets mix av experimentlusta, nördig vilja att sprida kunskap och långsiktig Silicon Valley-kapitalism. Andreas Ekström igen:
– Det finns nog inga pengar att tjäna på just detta för Google, men de tänker heller inte så. Alla enskilda projekt måste inte generera pengar hos Google, och gör det verkligen inte heller.

Tror du att Googles ambition är att få med alla museer i hela världen?
– Jag tror att de vill få med alla tavlor i hela världen.

“How can I get my museum added to the project?” – så lyder en av punkterna på Google Art Projects lista över vanliga frågor. Den frågan har flera svenska museer nu börjat ställa sig, att döma av en rundringning som Konstnären gjort.
– Intressant, säger Ann-Sofi Noring, vice museichef på Moderna museet.

Även Paula Röhss, som är chef för marknad, information och försäljning på Nationalmuseum, ser poänger med Googles konstprojekt:
– Det verkar vara ett bra projekt för att sprida konst till en bredare publik som kanske inte annars har möjlighet att besöka Nationalmuseum, säger hon.

Trots entusiasmen vill ingen gå ed på att de faktiskt kommer att vara med i Google Art Project.
– Vi kan inte bedöma det förrän vi har fått frågan, säger Ann-Sofi Noring.
– Det beror lite på vilken typ av avtal som måste ingås för att få vara med, säger Paula Röhss.

Samtidigt höjs röster för att en större tillgänglighet på nätet kan hota museernas ställning och i förlängningen deras besökssiffror. Den kritiken tar man däremot lätt på i den svenska museivärlden.
– Jag kan inte se det som ett hot. Mer tillgänglighet och kunskap borde tvärtom öka intresset för att besöka museerna och se verken, säger Isabella Nilsson, chef för Göteborgs konstmuseum.

Kanske är det helt enkelt så att en webbkonsthall aldrig kan konkurrera med ett besök på ett riktigt museum. I en kritisk artikel i Washington Post diskuterar man Hans Holbeins målning Ambassadörerna, daterad till 1533, som finns på Google Art Project. Verket innehåller bland annat en dödskalle målad i en vinkel som får sina rätta proportioner bara när man betraktar målningen snett från sidan.

Är den sortens konst ens möjlig att betrakta på skärm? Amit Sood, talesperson för Google Art Project, svarar Washington Post att man verkligen kämpat för att göra målningen rättvisa, och att det trots allt blev rätt bra i slutändan. Men till slut tar även Google själva ett steg tillbaka. Vissa konstverk måste helt enkelt ses på plats.
– Ingenting slår den personliga upplevelsen, säger Amit Sood.

(Publicerad i Konstnären nr 1/2011, som precis kommit ut. Läs mer här.)

Lykke Li citeras av tabloiderna oavsett vad hon säger. Skivbolaget kallar henne Sveriges nya världsstjärna. Och snart kommer skivan hon själv beskriver som en färd rakt ner i helvetet. Rodeo har förhört vårens mest omsusade artist om resan från indieälskling till globalt popfenomen, ensamheten i turnébussen och att röka joints på premiärfester.

Hon gör en teatral entré. Några sammanbitna steg uppför trappan, genom rökmolnet och strobljuset, innan hon stannar vid mikrofonen på scenkanten. Där står hon sedan, helt stilla, med ryggen mot sin publik.

Li Lykke Timotej Zachrisson är klädd helt i svart – en flygig blus, halvgenomskinliga tajts och höga platåskor – och samtidigt som första låten sätter igång börjar hon svänga med höfterna runt mikrofonen, allvarligt, spänt, koncentrerat. Till slut vänder hon sig om.

Det är på Kägelbanan i Stockholm i november, Lykke Lis första spelning i Sverige på flera månader och även den sista innan hon åker på pressturné ut i Europa och till USA för att sälja in sin nya skiva Wounded Rhymes. Förhandssnacket har varit minst lika ödesmättat som dansen på scenen. ’’Vi ger dig chansen att se Lykke Li live innan hon försvinner ut i världen. Det kommer att dröja länge tills hon står på en svensk scen igen’’, förkunnar skivbolaget inför spelningen.

Ganska exakt så har vi också lärt oss att betrakta Lykke Li. Hon är liksom alltid på väg bort. Medan tidevarven passerar långsamt i gamla Sverige festar hon i New York, turnerar i England eller vilar upp sig i Los Angeles. Oavsett om hon vill det själv eller inte är den där flyktigheten en del av Lykke Lis personliga mytbildning.

Vi träffas en eftermiddag i Vasastan. Det har regnat. Samma vecka ska Lykke bland annat jobba med en videoinspelning, fixa detaljer till nya skivans inlaga, ha Skypemöte med en illustratör i Australien samt bli fotograferad för ett antal tidningar. Hon rycker bara på axlarna. Det här är hennes liv.

DU HAR BESKRIVIT DEN HÄR SKIVAN SOM ’’EN DJUPDYKNING NER I MÖRKRET’’ I EN TIDIGARE INTERVJU. VAD ÄR DET FÖR MÖRKER?
– Det är ganska svårt att försöka ha ett normalt liv när man tillbringar all tid på turné, på hotellrum och flygplatser långt borta från något slags trygghet. Det känns konstigt att spela inför en massa skrikande människor och sedan gå och lägga sig i en sunkig buss. Varje kväll. Med inga missade samtal.

VILKEN TID I DITT LIV SPEGLAR TEXTERNA PÅ SKIVAN?
– I september 2009 hade jag turnerat nonstop sedan jag startade eget skivbolag för två och ett halvt år sedan. Jag minns att jag tänkte: ’’Vad som än händer så kommer jag inte att
göra en till spelning. Nu drar jag ur sladden.’’ Jag hade festat mycket i New York och insåg plötsligt att jag inte hade någonting. Jag var i ett väldigt sårbart stadium. Jag hade dykt in i en grej som gick åt helvete, och fick mitt hjärta krossat lite grann. Eller krossade mitt eget hjärta.

DET VAR EN RELATION SOM INTE FUNKADE?
– Ja, precis. Inte ens en relation. En kärlekshistoria. Alla kärleksrelationer är inte samboförhållanden, liksom. I alla fall bestämde jag mig för att jag inte orkade med New York, och jag ville absolut inte ha en vinter till i Stockholm. Så jag hyrde ett hus i Echo Park i Los Angeles. Jag cyklade omkring och körde en vit månad då jag bara åt gröna blad och fåryoghurt. Jag var ute i öknen mycket. Jag var den tysta gothen som satt och studerade människor på konstiga, sunkiga barer. Där någonstans började jag skriva låtarna till den här skivan.

I DINA TEXTER ÅTERKOMMER DU OFTA TILL DET TUNGA, NÄSTAN ÖVERSVÄRTADE. VAD HANDLAR DET OM?
– Det handlar om min verklighet. Jag är sån. Mina vänner brukar säga: ”Gud, vad du ska gå djupare än alla andra och analysera sönder allting”. Men jag har alltid haft en dragning till det mörka. Men det är också det magiska, tycker jag, saker som känns mer än bara… köttbullar.

VAR DU SÅ NÄR DU VAR LITEN OCKSÅ?
–Det är en klyscha, men jag har alltid känt mig annorlunda. Alla andra var glada små feer. Jag var Batman. Och när jag var 18, när det var som mest fylleslag bland mina vänner, då blev jag straight edge. Jag följde med ut ändå, stod i ett hörn och analyserade hur patetiskt livet är.

HAR DU FUNDERAT PÅ VAD DET BEROR PÅ?
– Jag tror att jag tvingades växa upp snabbt. Jag har inte fått några silverskedar eller bananskal. Jag är en känslig person, det går inte att beskriva det bättre än så. Jag sitter hellre tyst och lyssnar på andra och observerar.

DET GÅR LITE I KLINCH MED BILDEN AV DIG. JAG TROR ATT MÅNGA UPPFATTAR DIG SOM UTÅTRIKTAD.
– På scen, ja, men scenen är inte verklighet. På scenen kan jag göra vad jag vill, där har jag satt upp villkoren och håller i trådarna. Verkligheten är något helt annat. Där är man ett offer, ett löv i vinden.

DET ÄR SÄLLAN DU LER PÅ SCENEN. DU VERKAR ALLVARLIG.
– Jag är superkoncentrerad, det är som i Tjuren från Bronx. ’’Nu jävlar ska jag vinna över dem.’’ Det är en ganska läskig grej att gå upp framför en publik, där alla står med armarna i kors och betraktar en, och prata om det mest personliga. Det är inte en bekväm situation.

ÄR DU RÄDD ATT DET SKA GÅ DÅLIGT NÄR DU GÅR UPP PÅ SCENEN?
– Nej. Men det hände ju en rolig grej i somras på Way Out West, när jag tappade rösten mitt i konserten. Det är en sådan skräck. Det var helt sjukt – jag stod på scenen och efter tre låtar var min röst absolut borta. Fullsatt publik, premiärspelning med helt nya låtar, så mycket press. ”Shit”, tänkte jag. ”Vad ska jag göra nu? Jag kan inte gå av scenen. Jag har ingen röst. Det här är det värsta jag varit med om.” Det var bara att köra på.

DU HANTERADE DET ÄNDÅ RÄTT COOLT.
– För mig var det som en dödskamp. Sista dödsryckningen. En höna utan huvud som bara springer runt och sprattlar. Jag dansade mycket, det är mitt försvar.

VAD HÄNDE EFTER SPELNINGEN?
– Jag grät i en halvtimme. Sedan kom jag på att det faktiskt var ganska komiskt. Då blev jag skitglad istället och bestämde mig för att lägga det bakom mig. ”Om folk inte kan tycka om mig när jag är svag, då kan de dra åt helvete”, ungefär. Vi gick ut på backstageområdet, snodde en champagneflaska, slängde skedar i sjön och körde surra de bunda på golvet. Surra de bunda, du vet den här brasilianska dansen? Googla det. I alla fall, jag tror att jag är bra på det där med att ta ut känslorna. Först var jag helt förkrossad och tänkte att allt var slut. Sedan kom jag på att det just börjat. Det var coolt.

ÄR DET SÅ DU HANTERAR MOTGÅNGAR?
– Ja. Hur ofta bryter man ihop egentligen? Varje sådan grej, som en orgasm eller vad som helst, är en upp- levelse. Jag tror att man behöver den blodgenomströmningen.

HUR SKULLE DU BESKRIVA DIN NYA SKIVA WOUNDED RHYMES?
– Jag har tänkt att det här kan vara den sista skiva jag någonsin släpper. Skivindustrin är på väg ner i skiten, nästa skiva kanske bara är en mp3-kod. Därför ville jag göra ett album, och jag vill så gärna att folk ska se det som en enhet. Skivan är ett tidsdokument, ett nedslag i mitt liv. Dödslängtan, saknad, kärlekens vålnad… Och poplåtar.

VAD SÄGER DIN FAMILJ OM RESAN DU HAR GJORT DE SENASTE ÅREN?
– Karriären tycker jag det är ganska ointressant att prata med mina föräldrar om, sif rorna tar jag med revisorn. Och det är inte som att jag ringer hem till mamma när jag sitter och sippar champagne på Chateau Marmont i Los Angeles. Henne ringer jag när jag är trött på allt och sitter i skiten. Alla föräldrar får höra hemska saker.

DE FÅR HÖRA OM BAKSIDAN?
– Precis. Så de har nog varit ganska oroliga, tror jag. Jag tror att det är svårt för folk att förstå, men jag har verkligen jobbat i ett sträck i flera år. Jag är som en hustler som försöker styra mitt eget imperium.

DITT SKIVBOLAG TALAR OM DIG SOM ”VÅR NYA VÄRLDSSTJÄR- NA LYKKE LI”. KÄNNER DU DIG SOM DET?
– Jag vet inte. Hur ska man känna sig då? Jag kommer väl alltid att känna mig likadant. En förvirrad själ med inre konflikter.

DU HAR ALLTID VARIT UNG I BRANSCHEN. NU SER ANDRA UPP TILL DIG. BRITTISKA SÅNGERSKAN COCO SUMNER, STINGS DOTTER, HAR SAGT ATT DU ÄR EN AV HENNES STORA IDOLER.
– Ja, jag vet inte vad jag ska svara på det. Det är bara surrealistiskt.

DINA FÖRÄLDRAR VAR STORA I SVERIGE MED DAG VAG OCH TANT STRUL, MEN PÅ DEN TIDEN NÅDDE SVENSKA ARTISTER INTE UT MED SIN MUSIK INTERNATIONELLT OM DE INTE VAR BJÖRN SKIFS. HAR DU REFLEKTERAT ÖVER DEN DÄR FÖRÄNDRINGEN?
– Ja, det är helt fantastiskt. Men jag har vuxit upp med en familj som varit väldigt global, som inte har sett sig själv som så knuten till en nationalitet. Jag har alltid tänkt att världen är en värld, att det bara är att försöka.

FOLK PRATAR OFTA OM DIG SOM EN VÄRLDSMEDBORGARE. TÄNKER DU SÅ?
– I varenda intervju jag gör i Sverige frågar journalister ifall jag känner mig som en världsmedborgare. Jag förstår inte vad som är så intressant med det? För mig är Stockholm egentligen som vilken stad som helst. Det är speciellt här eftersom man kan stöta på jävligt skumma typer, som ens gamla gitarrlärare. Men det kan jag göra i många andra städer också.

ÄVEN OM INTE DU KÄNNER SÅ ÄR DET MÅNGA HÄR SOM ÄR NYFIKNA PÅ VAD DU GÖR, LIKSOM, ”DÄR UTE I VÄRLDEN”. DET ÄR VÄL DÄRFÖR DET GÅR MYCKET RYKTEN OM DIG.
– Jag har inte hört några roliga rykten. Är de roliga?

TIDIGARE TALADES DET OM ATT DU FESTADE MYCKET. KÄNNER DU IGEN DIG I BILDEN AV DIG SJÄLV SOM EN PARTYMÄNNISKA?
– Jag tackar inte nej till en god fest. Men allting går i perioder. Just nu har jag inte haft det så, för jag har varit i Sverige och barerna är ju inte öppna så länge här. Jag har mest tittat på Gudfadern och ätit Ben & Jerry’s.

ÄR DET ETT LIV SOM TILLTALAR DIG?
– Jag gillar kontraster. Jag gillar att gå hemma i gummistövlar och lägga mig klockan nio, men jag gillar även att stå på bordet. Allt mellan himmel och jord har hänt. Men den sortens sjuka historier kanske man inte vill prata om i tidningar…

DET FINNS ETT RYKTE JAG MÅSTE FRÅGA DIG OM. NÄR DU VAR I STOCKHOLM I SOMRAS OCH VAR PÅ INVIGNINGSFEST PÅ FOTO- GRAFISKA MUSEET SÄGS DET ATT DU TÄNDE EN JOINT UTANFÖR ENTRÉN, OCH BLEV TILLSAGD AV VAKTEN ATT SLÄCKA DEN. ÄR DET SANT?
– Ja… Det är sant… Men vaddå, det var väl inte hela världen? Det var ju utomhus.

ÄR DET DÄR EN TYDLIG KONTRAST MELLAN SVERIGE OCH TILL EXEMPEL KALIFORNIEN?
– Ja, verkligen. Där kan folk röka en spliff medan de kör. Det är som natt och dag.

DET ÄR INTRESSANT ATT DEN SVENSKA DROGDEBATTEN ÄR SÅ LÅST. I RESTEN AV VÄRLDEN KAN DET FINNAS EN DISKUSSION, MEN I SVERIGE ÄR DET FORTFARANDE TOTALT ”NEJ”.
– Ja. För mig som inte dricker så mycket alkohol är det väldigt intressant att gå över Medborgarplatsen en lördag. Jag gillar inte när man ska förbjuda saker av tabuskäl. ”Det här är rätt. Det där är fel. Om man är minister och köper sex, så kan man visst komma undan.” Det är så många konstiga regler. Jag är för ett antivåldssamhälle. Det är vad jag tror på.

I en berömd artikel om Frank Sinatra förklarar journalisten Gay Talese hur Sinatra, som 1966 var en av världens mest kända sångare, blev en förebild för medelålders män över hela USA: ”He does not feel old, he makes old men feel young, makes them think that if Frank Sinatra can do it, it can be done; not that they could do it, but it is still nice for oth- er men to know, at fifty, that it can be done.”

Något liknande gäller Lykke Li. För unga kvinnor med en kreativ ådra, i synnerhet de som gör musik, symboliserar hon allt de nuförtiden kan uppnå här i världen. I teorin. Hade jag bara lite mer talang, eller lite högre ambitioner, eller var jag lite snyggare… då skulle det kunna vara jag som turnerade jorden runt, uppträdde hos Conan O’Brien och samarbetade med Kanye West. Kanske inte just jag. Men det är skönt att veta att det är möjligt.

Om de faktiskt tänker så, de 19-åringar som det finns så många av på Lykke Lis spelningar, är mer osäkert. Klart är att de ser på henne med enorm beundran när hon härjar runt i sin flygiga svarta klädsel på Kägelbanan, när hon hamrar vilt på cymbalen och alldeles särskilt när hon sjunger försiktigt, själfullt och mäktigt i spelningens mörka hjärta, Sadness is a blessing.

Kanske uppfattar de också det som händer i konsertens nästan allra sista ögonblick, just när sista låten tonar ut. Då händer det. Anspänningen släpper, under ett kort ögonblick. Då ler Lykke Li.

DU NÄMNDE ATT DET HÄR KUNDE BLI DEN SISTA SKIVAN DU GER UT. MEN I TIDIGARE INTERVJUER HAR DU SAGT ATT DU KOMMER ATT VARA SOM BÄST FÖRST OM TJUGO ÅR.
– Det kommer jag, men mina planer ändras så fort jag formulerat dem. Nu gör jag den här skivan, sedan kanske jag vill börja odla lotusblommor. Sedan tänker jag mig en storslagen comeback efter mitt white trash-stim. Min favoritröst är fortfarande den amerikanska folksångerskan Karen Dalton. En sådan röst kräver några år på nacken. Så absolut, jag blir bäst om tjugo år.

DÅ KOMMER RÖSTEN IKAPP SVÄRTAN?
– Så tänker jag.

ÄR DU TILLSAMMANS MED NÅGON NU?
– Det vill jag inte gå ut i medierna och prata om.

DET ÄR KOMPLICERAT?
– Ja.

HAR MAN RÄTT ATT MÅ DÅLIGT SOM POPSTJÄRNA, ELLER ÄR MAN BARA BORTSKÄMD DÅ?
– Det är det jag försöker bearbeta. Jag borde starta ett fackförbund: Rätten att må dåligt. Det finns vissa grundpelare som alla människor behöver, som en trygg punkt, gemenskap, kärlek. Att du har spelat på någon jävla festival gör dig inte till en lyckligare person.

TROR DU ATT FOLK FÖRSTÅR DET?
– Nej, det tror jag inte alltid är så lätt att förstå, men alla människor går igenom samma typer av problem. Man vill känna sig älskad och sedd för den man är.

KÄNNER DU DIG TRYGG I DET DU GÖR I DAG?
– Trygghet… det klingar fel i mina öron. Det handlar om en resa. Ett sökande. En ambition. En dröm.

HUR SER DINA AMBITIONER UT NU?
– Att fortsätta bli en bättre artist. Bli en bättre låtskrivare, bli en bättre musiker, bli en bättre vän, bli en bättre kvinna, bli en bättre älskare, bli en bättre… kock.

HUR MÅR DU?
– Jaa… I dag sov jag inte så många timmar, så i dag är jag lite trött. I går mådde jag jättebra, i morgon kanske jag har feber.

I DITT LIV, MENAR JAG.
– Det är en spännande tid nu. Jag är en lyckligt lottad person.

HAR DU KOMMIT FÖRBI PERIODEN AV HEARTBREAK?
– Det är ingenting man bara kommer igenom, det är något man bär med sig. Man blir som ett ärr eller en tatuering rikare av varje erfarenhet. Jag har accepterat det.

FINNS DET NÅGOT DU SAKNAR I LIVET?
– Ett hus i bergen. Det skulle vara så jävla skönt. Verkligen. Ett hus i bergen och ett inre lugn.

VAR DET SÅ DU KÄNDE NÄR DU HYRDE DEN DÄR STUGAN I ECHO PARK?
– Verkligen. Jag saknar det. Allting var i trä, jag hade ett litet piano och en trädgård med apelsinträd och utsikt. Så, ja, det vill jag ha. Och fem personliga assistenter.

(Publicerad i Rodeo Vår/Sommar 2011. Köp den här.)

Själv har jag ägnat större delen av det nya året åt att rivstarta ett nytt och spännande jobbprojekt med min vän och kollega Adam Svanell. Än så länge har det bara tagit mig till Sundsvall, men jag räknar med att det blir fler och längre resor framöver. Återkommer i ämnet längre fram.

Idag är det dock premiär för nya pappers-Rodeo, där jag har rollen som redaktionschef. Releasefest var det redan igår, förresten, på Lydmar i Stockholm. Känslan av att se hårt arbete materialiseras på papper. Never gets old, ändå.

Här har ni skönheten:

Själv stod jag, förutom kortare intervjuer med videoregissören Maceo Frost och skådespelerskan Marie Richardson, för ett längre jobb. Min intervju med svensk pops eget mörka hjärta, Lykke Li – vars senaste singel ”I Follow Rivers” för övrigt är helt fantastisk – ser ut såhär i tidningen, med bilder av Annika Aschberg:

Rodeo Våren 2011 kan köpas nu på Press Stop och välsorterade Pressbyråer. Gör det.

Text: Anton Gustavsson | Foto: Viktor Gårdsäter

DEL I: UJE

»Hur fan kommer det att gå?« En förtvivlan förklädd till galghumor sätter tonen när Popvänstern bjuder in till sin sista klubbkväll inför riksdagsvalet. De två röda partiernas kommunikationschefer ska tala om hur de ska återta initiativet under de tre veckor som återstår innan valet. Ett sista desperat ryck.
Arrangören Uje Brandelius ser dämpad ut när han äter stek och dricker rödvin i baren innan öppning. Hans torsdagsklubb på Pet Sounds i Stockholm lanserades ett år tidigare som ett slags diskussionsklubb, en öppen debattfamn för vänsterns alla flanker. Inför tidigare fester har Uje utnämnt sina panelgäster till sådant som »nästa utrikesminister«. Ikväll är han mindre segerviss.
– Hur det går? Precis som du tror att det går, säger han till en bokförläggare som kommer förbi middagsbordet.
Uje Brandelius har skäl att oroa sig. Opinionsläget ser, milt uttryckt, mörkt ut. Tidigare samma dag har en mätning i Dagens Nyheter visat att inte ens de egna väljarna räknar med att de rödgröna partierna vinner valet. Medierna är överens om att Mona Sahlin är på väg att leda Socialdemokraterna mot ännu ett katastrofval, att Miljöpartiets medvind har mojnat och att Vänsterpartiet, i princip, ska vara glada om de klarar sig kvar i riksdagen. Ordet »ödesval« drar som en vålnad genom vänsterrörelsen.
För Uje själv gäller ödesvalet inte bara den svenska vänstern och välfärdsstatens framtid. Det är också kulmen på hans eget arbete som pressekreterare för Vänsterpartiet.

Han sökte jobbet hösten 2008, strax efter att Doktor Kosmos avslutat en turné som förutom några hyfsat lyckade spelningar innehöll ett slagsmål bakom scenen sedan Uje hade blivit osams med gitarristen Martin Aagård om ett extranummer. Vänsterns ledning måste ha jublat när de läste ansökan – inte minst partiledaren Lars Ohly, som länge hade tyckt om Doktor Kosmos musik.
När Vänsterpartiet ringde hade Uje Brandelius ägnat hela sitt vuxna liv åt att svara på frågan om vad det innebär att vara vänster. Nästan tjugo år av låttexter hade skapat ett vänsterpolitiskt idébygge som inte hade skådats i svenskt musikliv sedan proggeran. Ändå var steget till Vänsterpartiet längre än man kunde tro. Poängen med många av Ujes texter har varit att vända vänstern ut och in, lägga en pruttkudde under dess heligaste dogmer, tvinga den till självdistans – hur skulle han lyckas passa in i den tillrättalagda kommunikation som krävs i ett seriöst riksdagsparti?
»Inget band vill bli en partimegafon. Jag funderade lite på det i någon minut innan jag tackade ja, men månadslön och betald semester vägde tyngre«, sade han till Gefle Dagblad när nyheten annonserades.

Uje Brandelius på sin nuvarande arbetsplats, riksdagshuset.

Sedan dess har Uje Brandelius ägnat två år åt att bland annat resa land och rike runt med Lars Ohly. Under tiden har Doktor Kosmos tappat styrfart. Vid restaurangbordet på Pet Sounds kan Uje och Martin knappt dra sig till minnes när bandet senast spelade ihop. »Bra fråga«, säger Uje och frågar sedan om jag vet vilket år de släppte sin senaste skiva.
– Att jag tog jobbet för Vänsterpartiet var det stora breaket med slackerlivet, säger Uje. Det hade väl hänt successivt ändå, jag har barn sedan tio år, men på något vis lyckades jag hålla kvar en fot i ungdomsvärlden. Sedan ett år tillbaka är jag knegare till hundra procent.
Inte vilken knegare som helst. Som pressekreterare jobbar han nära partiledningen i dess dagliga arbete, och det var också han som formulerade Vänsterpartiets kampanj inför valet 2010, inklusive det övergripande budskapet »Håll ihop«. Tiden då Doktor Kosmos talade om att inte kramas ihjäl av partivänstern känns mycket avlägsen.
Uje tar en klunk rödvin.
– Men det är bara tillfälligt. Herregud. Jag hade varit sugen på att leva Svenssonliv så länge att jag var tvungen att göra det. Nu vet jag vad det är, och det var inget roligare det heller. Nu kan jag gå tillbaka till att vara fattig… Jag ska jobba stenhårt för höjd a-kassa, sedan hoppar jag av och går på a-kassa, säger han och skrattar.

Jag frågar om hans arbete för Vänsterpartiet sträcker sig längre än till valet.
– Jag kommer att jobba mycket längre än så. Visst, i min livsplan ingår inte att jobba för Vänsterpartiet i tjugo år. Men… who knows?
– Om det blir regering då?
Uje avbryts av Martin Aagård som kastar en oväntad tanke över bordet.
– Fan, Uje, det här har vi inte snackat om. Vad händer med dig om ni vinner? Blir du statssekreterare?
Dröjande tystnad. Tanken på att Uje vid en valseger skulle kunna hamna i regeringskansliet verkar inte ha föresvävat någon av dem.
– Neej… Just jag kan inte bli statssekreterare. Jag kan bli pressekreterare på ett departement. Det kan jag bli.
Uje Brandelius låter det han just har sagt sjunka in. Sedan säger han, kanske för att ytterligare knuffa undan idén om att han kan bli en av landets mäktigaste tjänstemän:
– Men då ska vi vinna valet också. Det känns rätt mörkt just nu.

DEL II: MARTIN

Martin Aagård skuttar uppför trapporna som leder från Aftonbladets entré till kultur-redaktionen. Det är en torsdag i september 2010, och i dagens tidning har han skrivit om
Kanal 5:s nya sup- och knullsåpa Kungarna från Tylösand. Bara en syrlig liten blänkare, inget tungt som igår när han jämförde debattören Dilsa Demirbag-Stens syn på muslimer med Stalins, eller som när han senare samma vecka ska ta upp frågan om Frankrikes massutvisning av romer.
– Ärligt talat har jag inte ens sett serien än, säger han när vi närmar oss kulturdesken där kulturchef Åsa Linderborg dirigerar morgondagens uppslag.
Hit till Aftonbladet handplockades Martin våren 2008. När kulturdelen fick sin första ansiktslyftning på många år togs han in som en av få fasta medarbetare. Idag har han sett sina befogenheter öka till den grad att han även får skriva på andra platser i tidningen. Vissa på redaktionen viskar om att han är en av ledningens verkliga påläggskalvar.
Själv säger Martin, som vid sidan av Doktor Kosmos alltid har hoppat mellan prestigefyllda uppdrag i sitt jobb som journalist – Dagens Nyheter, Tidningen Sex, Svenska Dagbladet, TV4 – att han har hittat en plats där han vill stanna ett tag.
– Jag tänkte även innan jag fick det här jobbet att Aftonbladets kultursida kunde vara en slutpunkt på mitt frilansande, där jag skulle få använda min erfarenhet. Och så känns det.

Till vänster: Rihanna i papp. Till höger: Martin Aagård.

När Martin berättar om sin karriär i mediebranschen känns steget långt från tiden då han lärde känna Uje Brandelius som 16-åring i Gävle. Men ser man till det omgivande samhället finns en hel del likheter mellan nu och då.
När de träffades hade det köpglada åttiotalet lämnat efter sig en 68-vänster som hade hunnit bli medelålders och fått smak för smörslungad hummer och golfresor. Precis som nu blåste starka högervindar, och många före detta proggare valde att anpassa sig genom att skämta bort sitt förflutna. Politisk musik var ungefär lika populärt som Röda Khmererna.
– När vi drog igång fanns det så mycket skamkänslor runt politisk musik. Alla talade om att plakatteater och plakatpolitisk musik var det tråkigaste och fulaste man kunde göra. Men Uje och jag var intresserade av de där stendumma gamla proggtexterna. Vi scannade av proggskivor, plockade upp uttryck och snodde textrader. Vi ville återuppliva den slagordsmässiga retoriken.
Efter att ha spelat ihop i bandet Handsome Hank and the Hookers, ett rockabillyband med The Cramps-komplex, flyttade Martin och Uje till Uppsala och grundade ett nytt band baserat på några synt- och gitarrbaserade låtar som Uje hade skrivit på svenska. Martin lyckas inte beskriva Doktor Kosmos första låtar utan att börja småle – »en space-fuck-grej«, är definitionen han landar på efter viss ansträngning.
– Vi gjorde några låtar i början som inte hade så mycket med politik att göra. Uje skrev en parodi på Cornelis Vreeswijks gnäll om skattesystemet, minns jag. Sedan skrev han »Det sociala arvet«, en låt som var väldigt nära parodi – »Kolla, jag har skrivit en progglåt«, sa han ungefär. Det var vår första riktiga politiska låt, säger Martin.
Om Uje inte var helt allvarlig när han skrev »Det sociala arvet« – och det kan man ana när man hör dess sedelärande berättelse om hur kranförares barn ofta gillar köttbullar och hur kungars barn blir kungar – blev projektet mer på allvar när de tog in Catti Larsson och Lina Selleby i bandet, och sedan även trummisen Henrik Högberg. Såvitt Martin kan minnas var ingen av dem politiskt organiserad i formell bemärkelse.
– Vi har aldrig varit aktiva på det sättet. På gymnasiet hängde vi med folk från Kommunistisk ungdom, eftersom det var de som var roliga. Ett tag var jag med i Fältbiologerna, de var anarkistiska på den tiden. Vi sabbade Shellmackar, gick i demonstrationer, sprejade på affischer… Men jag betalade aldrig medlemsavgiften.

Den första spelningen, i en gatukorsning på Uppsala kulturnatt, ledde till nya uppdrag på studentnationerna. Om några i publiken skrattade lite för högt åt låtarna – var de på låtsas eller på riktigt? – kan man förstå dem. Doktor Kosmos tidiga låttexter hade en stark dragning mot rymden, socialt patos och avsiktligt banal humor. Låtarna hette saker som »Böghockeyns dag«, »De glada rymdemännen« och »Seriöst är värdelöst«. Jämfört med den gamla skolans vänsterband befann sig Doktor Kosmos på en annan planet.
Snart lärde sig folk ändå att bandets hemma-gjorda rymdindieproggpunkpop hade ett musikaliskt uttryck som, till skillnad från mycket annat om vilket samma sak sägs, var verkligt unikt. Doktor Kosmos började, som sångerskan Lina Selleby uttrycker det, bli ett band man kunde vända sig till för att få sina vänsterbehov tillgodosedda.
När Doktor Kosmos 1994 plockades upp av Per Helin, som drev det norrländska indiebolaget NONS, blev det starten på en intensiv period. De gav ut tre album på ett och ett halvt år och gjorde en lång rad spelningar. Under 90-talets sista år hann de spela in två album i form av rockoperor, vinka farväl till Henrik Högberg och sedan välkomna de nya medlemmarna Henrik Svensson och Anders Bennysson. Bandet började, även om ingen av dem visste det själv, att cementera sin status som det nya stora vänsterprojektet i svensk musik.

En bild på Doktor Kosmos från tidigt 90-tal. Bandet bestod då av Martin Aagård, Catti Larsson, Uje Brandelius, Henke Högberg och Lina Selleby. Foto: Teet Sirotkin.

Men om 90-talet i efterhand kan beskrivas som ett segertåg har Martin Aagård svårt att minnas det så. Han minns mest att de kände sig ensamma.
– Det fanns ingen politisk musik på 90-talet. Jag kan inte komma på något. Vi var jävligt ensamma.
I Aftonbladets personalmatsal, dit vi har gått för att äta ärtsoppa med pannkakor, ber jag Martin att rita upp två kurvor över sina senaste tjugo år. Hans personliga humörsvängningar representeras av en linje, Doktor Kosmos av en annan.
– Här går det uppåt, här börjar det hända saker. Här är det kanon, bara roligt hela tiden, säger han medan bläckpennan tecknar en ständigt stigande kurva från Doktor Kosmos start och fortsätter framåt i tiden.
Vid ett årtal slår båda linjerna i taket. 2002. Då, strax efter millennieskiftet, upplevde Doktor Kosmos sin absoluta höjdpunkt. Visserligen hade Catti just hoppat av bandet för att gå sina egna vägar som Miss Universum, men den nya skivan Reportage blev ändå en succé över alla förväntningar. Albumet hade allt – en perfekt pophit i »Jag låg med henne i Tjeckoslovakien«, förortsromantik i »Bredäng Centrum«, känslomässiga djupdykningar i »Familjefrågan« och en betonghård allsångsrefräng i »Kapitalist! Nu ska du dö!«.
Plötsligt låg Doktor Kosmos helt rätt i tiden. Vänstern var piggare än på många år, de utomparlamentariska rörelserna växte efter protesterna mot EU:s toppmöten, och i skolvalet 2002 var Vänsterpartiet snubblande nära att bli landets näst största parti. För hela den generation vänsterungdomar som fostrades under denna tid kom Doktor Kosmos musik att bli en viktig identitetsmarkör.
– Någon sa efter valet 2002 att vi var orsaken till att så många förstagångsväljare röstade vänster. Jag tror inte riktigt på det, men vi fick enormt mycket reaktioner från folk som tyckte att vi hade räddat dem från allt möjligt. Ibland tänker jag att, vad fan, vi har väl inspirerat en del ändå? Jag ser rätt många tecken på det, säger Martin.

Reportage sålde bättre än något annat Doktor Kosmos släppt vare sig förr eller senare. Känslan av succé kulminerade vid en vända i Norge samma år, när de för första gången fick möta Knytnävsklubben.
– Vi hade haft en spelning i Bergen, och efteråt knackade arrangörerna på dörren till vår loge. »Det är några killar här som ni verkligen borde träffa«, sa de. In kom två 16-åringar som kavlade upp ärmarna och visade varsin Doktor Kosmos-tatuering.
Martin Aagård spärrar dramatiskt upp ögonen vid minnet. På bara några år hade deras märkliga rymdexperiment från Gävle förvandlats till ett av landets främsta popband. Nu började norrmän tatuera in deras bandnamn på kroppen.
– Det var nog första gången jag verkligen kände att vi hade något att leva upp till. Samtidigt kände jag mig nästan lite skyldig – om de här människorna är beredda att gå in for life. Borde inte vi vara det också?
Under femton år löper linjerna på Martin Aagårds papper nästan parallellt, sedan börjar de spreta. Medan hans personliga humörkurva går uppåt – han har ett roligt jobb, en viktigare roll som opinions-bildare och är dessutom nygift med flickvännen, journalisten Natalia Kazmierska – planar bandets kurva ut i ett horisontellt streck.

DEL III: CATTI

Vi möts i Bredäng. Såklart. Här har Catti Brandelius bott sedan tretton år tillbaka, och här har både hon och exmaken Uje stämt träff med journalister sedan urminnes tider. Idag är de skilda, men både Uje och Catti bor kvar här på sydvästra sidan av Stockholm.
– Juno har blivit världens lokalpatriot. Han säger att han hellre blir hemlös än flyttar från Bredäng, säger Catti om deras gemensamma son.
När Catti Brandelius lämnade Doktor Kosmos förklarade hon avhoppet med att kostymen kändes för trång. Än idag står det på hennes hemsida att hon under åren i bandet fungerade som en doasångerska. »Lyssna på låten ›Doornas sång‹ om du vill veta mer om den positionen«, skriver hon.

Då kan man fråga sig varför är jag doa,
och inte stjärnan som mottar folkets jubel.
Varför skriver jag inga roliga sånger,
med andra ord varför är jag inte Doktor Kosmos?
Doornas sång, från »Socialmedicin«, 1995

Catti Brandelius tillsammans med två andra Bredängsbor.

När hon nästan tio år senare tänker tillbaka på avhoppet är det just den begränsade rollen hon återkommer till.
– Jag och Lina spelade inga instrument, förutom rytminstrument som tamburin och ägg. Det var ändå lite så att vi skulle vara söta och vicka på rumporna. Det var lite obekvämt, och det var nog det som gjorde att jag slutade. Plus att jag och Uje fick barn ihop, förstås.

Uje och Catti hade blivit vänner i sjuttonårsåldern när de satte upp pjäser som »Under profitens kalla skugga« med Gävles underjordiska gatuteater. Efter en intensiv kampanj från Catti hade Uje gått med på att testa att vara ihop. Därefter var deras förhållande ständigt en del av gruppdynamiken i Doktor Kosmos.
– Jag och Uje har nästan fostrat varandra. Vi var ihop under så väldigt lång tid. Både han och jag är ganska drastiska – det är mycket humor, man drar saker till sin spets, allt är svart eller vitt – och på sätt och vis formade vi vårt språk ihop.
Sedan fick de barn.
– Att jag och Uje fick barn ihop gjorde det svårt att åka ut och gigga. Då måste man ha barnvakt hela tiden. Och då är det väldigt svårt att vara med i samma band.
Catti skrattar ett »skönt att det är över«-skratt när hon tänker tillbaka på de hysteriska åren före och efter hennes avhopp.
– Jag hade min slututställning på Konstfack samma datum som jag skulle föda. Som tur var gick jag en vecka över tiden, så det funkade. När Juno var två veckor gammal spelade Doktor Kosmos på Hultsfred. Jag hade tänkt vara med då, men det gick ju inte. Allt var superintensivt. Det var nog också det som gjorde att det blev skilsmässa sen. Det blev för mycket.
Under åren som följde efter hennes avhopp och efter separationen med Uje fortsatte Doktor Kosmos karriär att gå rakt uppåt. Deras spelningar hyllades. De fick ännu fler fans. Norska ungdomar gick runt med bandets namn tatuerat på kroppen. Catti hade varken tid eller lust att titta på.
– Jag var ensam varannanveckasmamma och hade ett litet barn. Jag var tvungen att bara gå på, och jobba ännu hårdare för att få ihop till hyran. Så jag åkte på turné efter Miss Universum-plattan »Selfelected«. Efter det gjorde jag en ny turné.

Det tog flera år för Catti att hämta sig. Hon kände sig utbränd. Men idag har hon hittat en allt mer självklar plats på den samtida konstkartan, och nyligen tillbringade hon fyra terminer som Marie-Louise Ekmans elev på Kungliga konsthögskolan. Samtidigt har hon låtit fler alter egon ta vid sedan hon lade ner Miss Universum häromåret. Red Cloud Carter, Stora Skuggan och Evert Taube heter några av dem.
Med tanke på allt kaos i det förflutna väntar jag mig nästan att Catti ska se tillbaka på sina år i Doktor Kosmos med något som liknar bitterhet. Tvärtom ser hon nostalgisk ut när hon tänker tillbaka.
– Nu kanske Doktor Kosmos behövs mer än någonsin. Det borde ju vara så när folk behöver tröst och pepp. Om man har någonting att säga så är musik fortfarande ett så starkt medel, det går direkt in i kroppen.
Själv har hon hittat tillbaka till musiken igen, och skriver nya låtar till sin nästa turné. Kanske blir det ett nytt album. Dessutom finns Bredäng Brinner, kvartersbandet som Catti och Uje har ihop med några andra kompisar. De repar i ett garage.
– Vi gör nya låtar varje gång vi repar, sen glömmer vi bort dem och gör nya. Vi byter instrument också. Igår spelade Uje trummor, jag spelade synt och sjöng.
Jag frågar Catti vad som har förändrats. Om hon nu vantrivdes så mycket med att spela i Doktor Kosmos, varför har det nu blivit »jättekul« att vara med i ett band igen? Jo, för nu vet hon att man inte får fastna i sina positioner. Gör man det kan vad som helst bli tråkigt.
– Du vet hur det är: man får sina roller i en familj eller på en redaktion eller vad det nu är. Då är det viktigt att bryta med dem.

DEL IV: LINA

Lina Selleby plockar igenom ett vitrinskåp hemma i lägenheten i Bromma och häver ut en låda med texten »Dagböcker 1917-1941« på matbordet. Lådan är ett minne från hennes tid som anställd på Riksarkivet, och numera fungerar den som Doktor Kosmos interna bandarkiv. Lina bläddrar sig ner till den understa pappersbunten.
– Här! En av våra första recensioner.

»Jag fattar inte riktigt vad Doktor Kosmos håller på med. Antingen är det ironi – studentikosa paro-dier på DiLevas ufofixering, Noices tonårs-poesi, Hoola Bandoolas proggarrangemang osv. Eller så är det, hur tragiskt det än kan låta, på fullt allvar. Hur som helst låter det för jävligt.«
Hallands Nyheter recenserar »Socialmedicin«, 1995.

Lina skrattar. De där åren börjar kännas som tusen år sedan. Fast det gör, ärligt talat, även perioden när Doktor Kosmos var jordens hippaste, när DN Kultur tryckte stora uppslag med deras ansikten. Tiden går fort, konstaterar Lina.
– Så heta som vi var kring Reportage-plattan har vi inte varit varken förr eller senare. Det var vår peak. Vi hade gått från att vara obskyra personer som pratade om politik till att vara något av en institution. Vi var det politiska bandet.
Doktor Kosmos hade aldrig något uttalat mål att sätta upp vänsterpolitik på agendan, säger Lina. Ändå kom de på sätt och vis att göra just det. De blev, som Uje beskriver det när jag träffar honom samma kväll, »ett soundtrack till mångas drömmar om en annan värld«.
Lina minns att de började betraktas som något mer än bara ett popband.
– Så småningom började vi få frågor om politik på ett sätt som fick oss att känna att folk inte längre pratade med ett band. Uje blev som en politisk guru, särskilt när man pratade med fans.
Man såg upp till honom som en politisk förebild, menar du?
– Ja. Precis så var det. Och det var ju aldrig avsikten. Jag skulle vilja påstå att Uje har varit ganska hårt ansatt genom åren, inte minst efter spelningar. Vi andra har haft rätt kul, men han har alltid hamnat i skottgluggen för sina texter.
Samtidigt som bandet gick igenom den mest intensiva framgångsperioden i sin karriär hade Lina kvar sitt heltidsjobb. Kontrasten mellan arbetet och den coola identiteten hos Twiggy Pop, hennes artistnamn i Doktor Kosmos, var total.
– Det var en liten identitetskris att komma tillbaka till jobbet varje måndag. På fredag och lördag står man på en scen där tusentals människor skriker efter en och tycker att man är jättebra. Tillbaka på jobbet på måndag morgon kommer någon in och säger surt: »Du, Lina, skriver du ut det här papperet igen? Jag har inte fått det.«

Ett par år efter Reportage gick bandet in i studion för att spela in en ny skiva. Den här gången skulle det inte vara tolv korta spår som senast, nu skulle alla i bandet få komma med konstnärlig input. Kanske blev det lite väl många idéer.
– Vi hade stort självförtroende efter Reportage, och folk tyckte att vi var så jävla bra. Vi tänkte: »Folk älskar oss. Vi kan göra vad som helst. Hörni, vad säger ni om att göra vad som helst?« Och så gjorde vi… vad som helst, säger Uje om processen som ledde fram till dubbelskivan »Ett enkelt svar«.
Skivan fick blandade recensioner, och turnén som följde blev inte särskilt lyckad. Denna förvirrade tid i mitten av 00-talet summeras i en textrad på metaskivan »Hallå?«, bandets senaste album som släpptes 2008. »Förra skivan var en flopp, vi var nära att lägga ner«, sjunger Lina där. Var det så? Både ja och nej, säger hon.
– Det är många känslomänniskor i det här bandet. Det gör att allt blir väldigt spännande, inklusive historieskrivningen. Så ja, det kan ha varit så att vi var nära att lägga ner, men det kan också ha varit så i en kvart. Förstår du?
Dessutom har de alltid haft en enkel metod för att lösa sina interna konflikter: Ta in nya medlemmar.
– Vi har alltid grälat mycket, särskilt om visioner och hur det ska låta. Men sedan, som till exempel när Henrik Svensson kom med, har vi perioder där man skärper sig, och när man inte drunknar i sina egna tillkortakommanden och gräl, då går det bättre. Sedan stagnerar det igen. Då måste man ta in en ny medlem, säger hon och skrattar.
Själv har Lina aldrig varit särskilt nära att hoppa av bandet, inte ens när Catti gjorde det. Men det betyder inte att hon inte kan se problem i att vara enda kvinna i det hon spontant kallar för ett »killband«.
– Det är grabbiga män, det här. Det har de alltid varit. Och det är något man får förhålla sig till.
Vad gjorde att Catti inte stod ut med det, medan du gör det?
– Jag tror att hon hade en klarare bild av vad hon ville göra som konstnär. Jag är värdelös på att planera för mig själv. Vilket också bevisas av att jag är hemmafru nu och inte har någon karriär. Jag är bra på det jag gör, men har väldigt svårt att driva saker själv. Och på vissa sätt är det lättare att vara i ett band, ett kollektiv, för då är man inte utsatt som person på samma sätt.

Att spela i Sveriges mest kända vänsterband har alltid varit mer komplicerat för Lina Selleby än för någon av de andra. Medan resten av bandet kommer från familjer som på ett eller annat sätt var vänster är hon uppvuxen i ett borgerligt hem. Hennes pappa var direktör och hennes mamma jobbade för Moderaterna i Gävle.
– Jag var alltid direktörsungen när jag växte upp. Av oss i bandet är väl jag den som har fallit längst från äppelträdet.
Än idag hyser Linas föräldrar en stark antipati mot allt som andas kommunism. Därför har hon alltid haft blandade känslor inför att stå på scen och spela låtar som »Kapitalist! Nu ska du dö!«.
– Jag känner fortfarande att jag vill ta hänsyn till mina föräldrar. De tycker på allvar att det är jobbigt att jag spelar i ett vänsterband och har alltid haft svårt att uppskatta våra framgångar. De hade nog önskat att jag gjorde något annat, helt enkelt. På ett personligt plan har det varit väldigt… slitsamt.
– Jag fyller fyrtio nästa år. Man skulle kunna tro att sådant här försvinner när man blir äldre och gör som man vill. Det är bara delvis sant. Så det är nog ingen slump att jag har hamnat i ett band som återvänder till klass och ursprung och sånt. Uje brukar säga att man inte kan göra något förrän man vet var man kommer ifrån. Det ligger mycket i det, tror jag.

Lina Selleby tillsammans med yngsta dottern Isadora i deras hem i Bromma.

De senaste två åren har medlemmarna i Doktor Kosmos träffats rätt sporadiskt. Inte ens när de spelade in sin senaste skiva sågs de särskilt ofta – bandet samlades inte i studion en enda gång. Det var enda sättet att slippa alla tidsödande konflikter om hur musiken skulle låta. I stället gjorde de sina delar var för sig.
Till våren vill Lina ändå gärna åka ut och spela med bandet igen. Medan Uje och Martin har klättrat på karriärstegen på senare år har samma period varit en annan historia för henne. Hon och maken Teet Sirotkin har fått två barn på tre år, och nästan tre år av föräldraledighet är en lång tid. Under intervjun använder hon två gånger ordet »hemmafru« om sig själv. Jag försöker ana en skämtsam distans när hon uttalar det, men lyckas inte riktigt.
När jag börjar plocka ihop mina grejer berättar Lina att vårt samtal är den första intervju hon någonsin gjort i rollen som sig själv.
– Jag har tyckt att det är ganska skönt att gömma mig bakom Twiggy Pop, att ha den här poppinglan framför sig så att man inte behöver säga något om sig själv. Men nu har det blivit svårt att upprätthålla henne såhär till vardags.
Hon nickar mot dottern. Isadora har somnat och ligger och snarkar i Linas famn.

DEL V: MAKTSKIFTE?

Just innan den utskällde brittiske premiärministern Gordon Brown förlorade makten i våras inträffade något underligt. Det var i valrörelsens allra sista vecka, och den nederlagstippade Brown hade samlat alla partitoppar på ett torg i Birmingham för att lansera en ny affisch. En sista desperat show.
När näringsministern började tala dök en grön Volkswagen upp från ingenstans och slirade rakt mot en busskur intill podiet. Med ett enormt dån krossades kuren i tusen små glittrande bitar. Gordon Browns medarbetare tittade ut över de samlade journalisterna och kunde nog ana vilket budskap som skulle kablas ut: »Car crash politics«. De såg på varandra med panik i blicken.
Samma blick syns i Uje Brandelius ögon när han står framför en projektionsduk på Vänsterpartiets valvaka i Stockholm, där partiet har samlats för att hoppas på ett mirakel.

Valvinden har vänt den senaste veckan – effekterna av regeringens förändringar i sjukförsäkringen har kommit upp på agendan igen och gett vänstern en strimma nytt hopp. Men nu, när SVT rullar upp siffrorna från sin stora valundersökning, tar alla drömmar slut. Fredrik Reinfeldt stannar kvar vid makten. Och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.
Uje tuggar glädjelöst i sig en tallrik lax. Blicken fäst långt, långt i fjärran. Sedan försvinner han utan ett ord.
Även om de rödgrönas förlust var väntad, och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen också, är det senare frågan på allas läppar. Jag hör riksdagskandidaten Dror Feiler svära i ett hörn om »fascister«, och kort därefter intervjuas den 93-årige förre partiledaren C H Hermansson i SVT. Han river ner applåder när han säger att det från och med nu handlar om att stå upp mot rasismen, precis som på 30-talet.
Efter en kvart dyker Uje upp igen.
– Jag måste dra, säger han med den glädjelösa rösten hos någon som befarar dåliga nyheter i väntrummet till en operationssal. SVT ska ha in Lars Ohly och riksdagsledamoten Rossana Dinamarca i valvakan och Uje måste följa med.
Det sista jag ser av Uje den natten är när han flimrar förbi bredvid Kristian Luuk i SVT:s sändning ett par timmar senare. Han ser fortfarande helt förstörd ut.

Två veckor senare träffas vi på en sjavig restaurang i Gamla stan, några minuters gångväg från riksdagshuset. Sedan vi sågs senast har en minoritetsregering bildats, massor av eftervalstaktiskt förhandlande ägt rum, ett främlingsfientligt parti tagit plats i riksdagen och flera jättelika demonstrationer protesterat mot detta.
Ändå ser Uje på något sätt uppfriskad ut av motgångarna. Det är som om den senaste tidens tumult har skalat bort ett par lager av hans distans till omvärlden. Han skulle inte säga det själv, men det känns ändå som att även Uje känner av det som Mona Sahlin talade om i ett ödesmättat tal på valnatten, att det är »på allvar nu«.
– Jag är mer känslomässigt berörd än jag trodde att jag skulle bli. Det här med Sverigedemokraterna har påverkat mig fysiskt. Jag har haft öm hud, andnöd. Dessutom är jag tvungen att byta arbetsrum för att nazisterna ska flytta in. Det känns precis som att sitta i koncentrationsläger, säger han.
Ett sätt att göra motstånd vore förstås att ta upp kampen med Doktor Kosmos igen. Under valrörelsen var möjligheterna begränsade. »Uje är livrädd för att göra något i Doktor Kosmos namn som är lite fucked up, udda, aggressivt, som leder till att Vänsterpartiet får skit. Då har han sabbat hela Vänsterpartiets valrörelse«, som Martin Aagård uttryckte sig ett par veckor tidigare.
Helt klart är att Uje plötsligt har mer tid till att göra musik igen. Det tänker han göra också. Först ska Doktor Kosmos släppa en samlingsskiva för att fira sitt 20-årsjubileum. Sedan ska de nog spela in nya låtar. Uje har fortsatt att göra musik hela tiden, lite i smyg, åtminstone enligt Catti.
– Jag repade med Uje igår och frågade: hur många låtar har du skrivit i ditt liv egentligen? Typ tvåhundra, svarade han. Han hade skrivit en låt samma morgon som hette »Den sista sången«.

Catti Brandelius plus 2010 års version av Doktor Kosmos. Lina Selleby, Uje Brandelius, Anders Bennysson, Henrik Svensson och Martin Aagård.

Den titeln ska man inte ta för allvarligt. Doktor Kosmos finns kvar. Kan de till och med fylla en viktigare funktion än någonsin i det nya Sverige, där fyra år med borgerligt styre nu följs av att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen?
– Jag kände mycket så veckan efter valet. Fy fan vad mycket textidéer det finns, vad mycket vi kan sjunga om till exempel antirasism. Men min nästa tanke var, just det, det kommer alla att göra, från Timbuktu till Stefan Sundström. Alla får bränsle nu, säger Uje.
Man kan fråga sig vad det är för poäng med att göra politisk musik om samhället ändå marscherar åt helt motsatt håll. Är inte det bara deprimerande? Som att stå i orkestern på Titanic och spela en låt om sjösäkerhet fast ingen lyssnar?
Uje håller inte med. Han har, för första gången i sitt liv, blivit sugen på att bli politiskt aktiv.
– Det är kanske lite förminskande att säga att jag inte har varit det hittills, jag har varit väldigt politiskt aktiv på mitt sätt. Men nu har jag känt att… fan. Det här är så viktigt för mig. Det handlar om människors lika värde. Så det vore väldigt förvånande om inte Sverigedemokraternas intåg har satt något spår i Doktor Kosmos musik om ett år. Vi måste ge oss till den kampen. Annars har vi inte rätt att kalla oss ett politiskt band.

Men finns det inte ändå en konflikt mellan att häckla den politiska makten medan man själv har hamnat på maktpositioner inom media och politik? Under intervjun på Pet Sounds hårdnar Ujes röst när han får frågan.
– Såhär är det. Hade vi kunnat leva på Doktor Kosmos – betala hyran, bredbandet, kabel-tv:n och dagisavgiften för de pengarna – då hade varken jag eller Martin jobbat. Men det kan vi inte. Därför jobbar vi. Det är ganska enkelt.
Men att ha vilket jobb som helst är en sak, invänder jag, att arbeta för ett riksdagsparti är något annat.
– Jag har inte valt mellan att vicka på dagis eller att jobba i riksdagen. Jag råkade söka det här jobbet, och fick det. Martin har jobbat i flera år för att ta sig dit han är idag. Det är inte direkt så att vi plötsligt slutar med rock, att jag måste få ett hög-statusjobb, annars skjuter jag mig.
Martin Aagård hakar på.
– Jag känner att det finns en total personlighetsklyvning mellan rollerna. Jag skulle, idag, kunna spela en låt med texten »Dilsa Demirbag-Sten och Per Gudmundson är medlemmar i Hitlerjugend.« Jag skulle aldrig kunna skriva något sånt i en artikel, men jag skulle kunna stå för det som musiker, säger han.
För att förklara berättar Uje om sina arbetsuppgifter på riksdagskansliet.
– En del av mitt jobb går ut på att skriva debattartiklar som Lars Ohly skriver under. De artiklarna kan ingen gissa att den arga popagitatorn Uje Brandelius har skrivit, de är stöpta i en mall som funkar för en partiledare i Sverige. Men när jag går ner i replokalen kan jag säga »Reinfeldt suger kuk«. Det är inget konstigt med det. Vi skiter väl i om äldreomsorgen får en miljard mer eller mindre, det är inte det politisk musik handlar om. Det handlar om käftsmällar och känslor. Man måste kunna separera det där.
Det framgår med all tydlighet att frågan är känslig. Samma sak gäller hur Uje ska åldras som musiker.
– Jag känner mig i själ och hjärta som musiker. Hur fan åldras man som det? Man tar jobb på riksdagen, var det svaret? Jag vet inte, kanske inte det bästa svaret. Men det var ett svar. Jag får försöka hitta ett bättre med tiden, säger han.

Uje Brandelius i riksdagshuset.

På restaurangen i Gamla stan har reklamradion börjat spela »I’ve had the time of my life« från Dirty Dancing-soundtracket, och Uje påbörjar ett resonemang om hur svårt det är för ett band att toppa sina gamla framgångar. Man vet när peaken har passerat, säger han. När det har skett är det ingen, förutom möjligen Robyn, som kan få publiken att återvända.
Det låter fruktansvärt dystert.
– Man får vara glad att man i alla fall gjort någonting bra. Jag är bara realist. Det är inget sorgligt egentligen. Så är det bara. Jag kommer aldrig att kuta 100 meter lika fort igen…
Sedan hör han hur det låter. Han börjar om. Egentligen, säger Uje, är allt mycket lättare nu när han har kommit ut på andra sidan av illusionen om att vara Sveriges, rymdens och universums viktig-aste och populäraste popband.
– Det är emot alla naturlagar att tro att det skulle gå bra. Det är som att säga »Om jag dyker en gång till så kanske jag kan andas under vattnet«. Näe. Det kan du inte. Det går inte ens bra för The Hives längre. Men ta vara på dyket i alla fall. Det är kul att dyka. Man behöver inte försöka andas där nere. Man kan ta på ett… cyklop.

(Publicerad i Magasinet Novell #3-4/2010. Prenumererar du inte redan på Novell? Gör det nu!)

Cecilia Furlong skrattar. Om det är mycket nu? Det kan man säga, svarar hon på klingande blekingska över en telefonlinje från Ronneby, där förberedelserna är i full gång inför helgens final i Dansbandskampen.

CC & Lee, bandet där Cecilia sjunger tillsammans med sin syster Lena Ström, blev utröstade efter att ha tävlat i sex avsnitt av SVT:s dansbandsprogram. Väl hemma igen fick de ett oväntat samtal – tittarnas röster hade skickat dem tillbaka in i tävlingen. De skulle få åka till Norrköping och delta i den direktsända finalen.

– När vi fick samtalet skrek jag och syrran så högt att mina barn började gråta. ”Nä, mamma, nu får du lugna dig”, sade de. Nu har det börjat sjunka in, men vi är fortfarande så himla glada. Det känns som att vi redan har vunnit.

På ett sätt har hon rätt. För ett svenskt dansband är ett deltagande i Dansbandskampen en enorm seger i sig, det insåg Cecilia Furlong redan när de var med i programmet förra gången, 2008, och kom trea efter vinnarna Larz-Kristerz. CC & Lee hade då turnerat i Sverige och Danmark i fem år, men inte nått några exceptionella framgångar. Exponeringen i tv-rutan gjorde att allt exploderade.

– Det var som om en bomb slog ner. Vi fick 150 spelningar. Vi spelade in en skiva. Vi vann Guldklaven för årets bästa sångerskor och blev nominerade till en Grammis. Vi fick vara med i Bingolotto. Marknadsföringen vi får av att vara med i de här sju programmen skulle kosta miljontals kronor som reklamtid, säger Cecilia Furlong.

Själv har Cecilia Furlong varit i dansbandssvängen under hela sitt vuxna liv sedan hon fick sitt första jobb som tjugoåring i bandet Foxy. Ofta lever dansbandsbranschen upp till sitt rykte om en arena för musikbranschens starkaste slitvargar.

– För det första bor vi i en buss när vi turnerar. När du har spelat dina fem timmar och packat ner och upp i fyra timmar till ska du lägga dig i bussen, där det kan vara minusgrader, och sedan köra hem igen. Vi ser aldrig några hotellsängar, liksom.

Inte heller att spela i dansbands-Sveriges främsta tv-program är någon dans på rosor. Under inspelningsveckorna har CC & Lee kuskat mellan Blekinge och Norrköping och tvingats ställa in flera inbokade spelningar. Cecilias syster Lena har haft ytterligare ett hinder. Hon är höggravid.

– Hon har varit jättestark. Hon skulle aldrig sätta sig ner och gnälla. Det kan vara farligt också, jag är lite orolig för att vattnet ska gå under finalen men att hon bara biter ihop. Jag fick faktiskt själv värkar på scenen en gång, och två timmar senare födde jag. Vi är lite sådär båda två. Vi är inte riktigt friska, säger Cecilia Furlong och skrattar.

För utomstående kan Dansbandskampen framstå som ett musikprogram i mängden, eller en tävling för glättig underhållning. Men för dansbandsälskare i Sverige har programmet inneburit ett enormt lyft.

– Man märkte redan första säsongen hur det fick dansbandsmusiken att blomstra. Helt plötsligt hörde man dansband i reklam, det spelades i radio och allt fler arrangörer satsade på dansgalor. Det har visat svenska folket att dansband inte bara är kavajer och saxofoner med olivolja i. Och vi har nästan bara ungdomar på våra spelningar, säger Cecilia Furlong.

Så är hon spänd inför morgondagens final? Inte riktigt. Det är hon för erfaren för.

– Jag tror inte att man behöver vinna en sådan här tävling för att det ska gå bra. Vi som är med här har mycket mer kött på benen jämfört med en tävling som Idol, där det ju faktiskt är barn som blir väldigt utnyttjade. Många i den här branschen säger att de vill göra dig till stjärna. Det där har jag slutat lyssna på. Ska man bli något får man fixa det själv.

(Publicerad i SvD 2010-12-10)

Jag ser inga gnistor slå
ifrån min egen glöd
Jag vill känna mer
Se mer än jag ser
Nåt kommer brännas ner

“Idén föddes när jag var i Skåne och hälsade på en väns familj. Samma helg hade den skånske gryningspyromanen slagit till och bränt ner hans mormors lantställe. Massor av hennes minnen brann upp, saker som var helt oersättliga, så det var helt värdelöst, men jag fastnade för pyromanens epitet. Det finns en fin symbolik där.

– I låten bygger jag upp historien utifrån pyromanens perspektiv. Han har haft en bra uppväxt och har tak över huvudet, det finns inget man kan sätta fingret på som driver honom att göra det han gör. Men han har tappat livsgnistan och måste tända på folks hus för att känna att han gör något meningsfullt. Nyckelraden är “En miljon på banken men ingenting att leva för”.

– Jag kan också lida av i-landsproblemet att bli uttråkad i sin ordnade tillvaro. Samtidigt har jag perspektiv på det – jag vet hur saker var när jag växte upp i Kenya, varför tycker jag att mitt liv är så problemfyllt nu? Det finns en rysk filosof, Maslow, som menar att när man står högst upp på behovspyramiden gör man en båge och söker upp problem igen. Jag vet inte om det är så gryningspyromanen gjort, men mekanismen är intressant. Alla i staden vet vem han är. Ändå köper han en ask tändstickor direkt efter att han blir frisläppt.

– Jag är inte heller oskyldig till att söka kickar, jag har målat mycket graffiti. Man gör något som är fel för att känna att man lever. Jag gick aldrig så långt att jag brände ner folks hus, men det är inte alla som uppskattar en målning heller. Jag var den första som målade graffiti i Kenya, vad jag vet. Där uppfattades det som jättekonstigt.

– Hur pyromanen skulle reagera om han hörde låten? Han skulle säkert bränna ner min lägenhet. Eller kanske skulle han se låten som bekräftelse? Å andra sidan kanske han gör det han gör av helt andra skäl än jag tror. Han kanske bara gillar eld.”

(Publicerat i Magasinet Novell #3-4/2010. Ute nu.)

Läs gärna mer om nya Novell här eller här, och ta del av smakprov på innehållet här eller här. Och om du gillade det kan du köpa tidningen hos Papercut, här.

In other news sitter jag numera i redaktionen för Rodeo, som nylanseras på papper i februari. Ser fram emot det med. Risken finns att det blir dåligt uppdaterande även framöver, alltså. Förlåt.

Sorlet tystnar på Stockholms stadsbibliotek när Gun Qvarzell kliver upp på scenen. Sonja Åkesson-sällskapet, som hon är ordförande för, har satt ihop en utställning där poetens ofta bortglömda collagekonst ska visas på nytt. Gun närmar sig mikrofonen.

– Det sägs att Sonja var annorlunda. Och det är sant, hon var annorlunda. Hon var magnetisk, säger Gun och slänger en snabb blick mot Sonjas fotografi, som står på ett podium tillsammans med en ensam röd ros.

Det har gått trettiotre och ett halvt år sedan Sonja dog. Gun Qvarzell verkar inte ha glömt en minut av deras bekantskap.

– Jag minns när vi besökte Skansen, då fick man alltid ha en vakt som höll koll på henne. Det var svårt. Hon ville alltid släppa ut alla instängda djur.

I dag skulle betydligt fler än de femtio eldsjälarna på Stadsbiblioteket hålla med om att Sonja Åkesson är en av den svenska 1900-talslyrikens största. När hon 1957 gav ut debutsamlingen Situationer lät själva tanken som något ur en feberdröm. Det var mycket som hade begränsat hennes väg dit, från den oglamourösa bakgrunden i en gotländsk byhåla via femtiotalets hemmafruroll till alla självbelåtna män på kulturparnassen.

När hon äntligen slog igenom på allvar – när hon blev kändispoeten som intervjuades i veckopressen, en av ikonerna i sextiotalets kvinnokamp och en litterär uttolkare av den privata sfär som visade sig vara politisk – då var beskrivningen av henne just begränsad. Det var diskbänksrealisten Sonja, sällan Åkesson, och hennes sorgkantade dikter ur en psykiskt jobbig levnad.

– Sonja Åkesson fick bra kritik, men samtidigt var det som att hon blev mallad som en självbiografisk poet. Den där bilden av henne finns fortfarande kvar, att hon var en ledsen och labil kvinna som skrev dikter om hur det är att vara hemmafru. Det är en väldigt reducerande bild, säger poeten och litteraturkritikern Jenny Tunedal, som 2006 gjorde urvalet till den första nyutgåvan av Sonja Åkessons poesi på tjugofem år.

Om Sonja Åkesson ibland hyllades för fel saker under sin livstid har hennes status stigit efter hennes död. Jenny Tunedal menar att det har skett ett skifte, att allt fler förstår det komplexa och gränsöverskridande som finns vid sidan av hemmafrutematiken.

– Jag tror att det nya intresset för Sonja Åkesson handlar mycket om att man har hittat nya sätt att läsa henne. Man förstår att hon faktiskt gjorde ett intellektuellt val att skriva ur vissa positioner, och att de valen var politiska, säger hon.

En viktig del av renässansen handlar om att en ny generation poeter och musiker har upptäckt Sonja Åkesson. Nu går några av hennes största beundrare samman och tonsätter de mest älskade dikterna på nytt. Producenten Göran Petersson, som tillsammans med Jonas Sjöström tog initiativ till samlingsskivan Sonja Åkesson tolkad av, menar att det var hög tid för en ny generation tonsättare att föra arvet vidare.

– Jag har förstås lyssnat på Sånger om kvinnor och de grejer som Gunnar Edander gjort, och även Ulla Sjöbloms fantastiska platta. Nu kände vi att det var dags att uppdatera tonspråket och göra nya tonsättningar.

När Göran Petersson ringde runt var reaktionerna positiva.

Göran Petersson tror att det finns en enkel förklaring till att så många i den svenska artisteliten älskar Sonja Åkesson:

–Hennes texter är helt enkelt fantastiskt bra. Det är smart, roligt, drastiskt, vardagligt. Kvalitet håller i längden, säger han.

Arbetet inleddes med att musikerna fick välja sina favoritdikter. Förkunskaperna varierade. Anna Järvinen, till exempel, hade visserligen läst dikter som Äktenskapsfrågan där den kända strofen Vara vit mans slav ingår, men inte närmat sig mer därefter.

–När jag fick frågan att vara med lånade jag allt jag kom över och blev förstås överlycklig. Jag läste på mer om Sonja själv och hennes verk, och då kändes det ännu mer självklart att vara med i projektet, säger Anna Järvinen, som till slut valde de två dikterna Ajajaj och O.

Om vissa bläddrade länge i diktsamlingarna hade andra lättare att välja. Anna von Hausswolff visste direkt vilken dikt hon skulle tonsätta.

–Öron. Det är en av mina favoriter. Jag tycker om att hon skriver i jagform, att hon vänder sig direkt till läsaren. Man kan knappt se det som en dikt, mer som en vädjan. Det hade lika gärna kunnat vara en dialog mellan henne och mig, säger hon.

–Att arbeta med en av Sonja Åkessons texter, att bygga om den från ordlandskap till musiklandskap, gav helt nya perspektiv, säger Anna von Hausswolff.

–Till en början trodde jag att hon skrev i ett slags arbetarklassens språk, och att hennes kritik mest riktade sig mot mannen. Det var naivt. Nu har jag insett att hennes diktning är mycket mer än bara politik, den är andlig och världslig på samma gång.

Just att hon behärskade så många litterära uttryck är en av de största kvalitéerna hos Sonja Åkesson. Det menar Lisa Nilsson, som för länge sedan fick hennes samlade verk i present av sin mamma. Stilblandningen gör att artister med vitt skilda musikaliska uttryck kan hitta en naturlig väg in i hennes poesi.

–Ta Annika Norlin, till exempel, i hennes version av Åkej låter det som att hon kunde ha skrivit texten själv. Det säger något om hur mångfacetterad Sonja var i sitt språk – hon kunde vara kantig och ful, och samtidigt så skör och poetisk att en sådan som Anna Järvinen kan tolka henne med sin nästan transparenta röst. Det är imponerande, säger Lisa Nilsson.

Hon hade två dikter att bearbeta till projektet. Ändå hade varken hon eller någon annan av de elva medverkande en lika svår uppgift som Kajsa Grytt, som tog sig an Självbiografi (Replik till Ferlinghetti), en tio sidor lång dikt som inte bara är ett av Sonja Åkessons genombrottsverk, utan också en av den svenska lyrikhistoriens främsta symboler för kvinnors längtan efter något större än att stå vid en spis.

Hur omvandlar man ett sådant monument till en rocklåt på sex minuter?

–Det var jättesvårt. Jag försökte flera gånger hitta andra låtar att göra, men jag bara åkte tillbaka till den här hela tiden. Jag var tvungen att göra den, säger Kajsa Grytt.

Ändå verkar hon ha lyckats bra, åtminstone att döma av de recensenter som pekat ut hennes tolkning av Självbiografi som ”underbar”. Själv försökte Kajsa Grytt att inte tänka på vad kritikerna, poesiläsarna eller ens Sonja Åkesson-sällskapet skulle tycka.

–Jag funderar inte på om det är bra i andras ögon. Men dagen innan inspelningen tänkte jag: ”Fan, det här är ju omöjligt. Varför gör jag det så svårt för mig själv istället för att ta någon enkel låt?” Men såhär efteråt är jag stolt över att jag gav mig in i det.

Sonja Åkesson dog i maj 1977, bara 51 år gammal, efter att ha mått psykiskt dåligt under de sista åren av sitt liv. På begravningen lästes dikten O, som skrevs när hon redan visste att levercancern var på väg att ta över:

Snart ligger vattnet still

Kring min darrande ö

Snart ligger is på mitt hö

Snart finns jag inte till

Snart kommer vinterns tid

Men enligt de medverkade på samlingsskivan är Sonja Åkesson inte alls borta. Som feministisk symbol och kraftkälla är hon extremt närvarande, inte bara under den korta tid då hennes texter skulle tonsättas på nytt.

–Många kvinnor i min generation har män omkring sig som är vana vid jämlikhet. Ändå fortsätter vi ofta att spela det där gamla spelet. Jag svär över det varje dag. Varför sätter jag kreativiteten längst ner på min att göra-lista? När jag är hemma går jag ofta ronden för att plocka, fixa och diska, trots att jag egentligen borde skriva. När dagen är över har jag inte hunnit göra det jag skulle, och har svikit mig själv som kreativ varelse kopiöst. På den resan finns Sonja alltid med, säger Lisa Nilsson.

Sonja Åkessons poesi har varit en återkommande läsupplevelse för Lisa Nilsson. På senare tid, när hon själv försökt att närma sig ett taggigare, nästan argt uttryck i sina egna texter, har Sonja Åkesson blivit till en ännu större förebild:

–Det jag använder Sonja till är att våga boosta min kompromisslöshet, att inte vara så duktig, till lags och behagfull. Hon ger en välsignelse att vara krånglig, obstinat och mensig. Det är befriande, säger Lisa Nilsson.

Är Sonja Åkesson fortfarande relevant även efter att tidseran hon skildrade, med sitt folkhem, sina bonmaskiner sina välstädade syföreningsmöten, har försvunnit för gott? Självklart, tycker Kajsa Grytt. När hon återvänt till Sonjas dikter har hon insett att de har minst lika stor relevans i 2010-talets Sverige som de någonsin haft.

–Idag har hon fått frigöra sig från den här kladdiga sjutiotalsoffergrejen, med omvårdnad, tabletter, och att bara vara mamma… Förr trodde man kanske att hennes poesi var daterad bara för att hon talade med sin egen tid. När ett antal år har passerat ser man att samtiden bara var en dekor, en scenografi som hon talade genom.

Tror du att fler kommer att upptäcka Sonja Åkesson även i fortsättningen?

–Absolut. Jag hoppas och tror att hon kommer ingå i den svenska kulturhistorien på ett sätt som hon inte gjorde när vi läste poesi när jag var liten. Då var berättelsen om Sonja den om en liten människa: ”Åååh, nää. Vad fint”. Tänk om man skulle tala likadant om Stig Dagerman! ”Åååh, nää. Han tog livet av sig.”

Kajsa Grytt växlar över från den nedsättande bebisrösten hon härmat.

–Jag vet ju inte hur litteraturvetarna ser det. Men nog fan är Sonja Åkesson en stor poet.

(Publicerat i SvD 2010-11-27)